”Det är något speciellt med att obemärkt svepa fram uppe bland takåsarna i nattens mörker, utforska den stillsamma obygden ombord på en hästrygg eller bara lunka omkring mitt i städernas folkvimmel och insupa atmosfären – ständigt med den där olustiga, gnagande, vetskapen om att man egentligen inte är där. Att allt bara är en simulation. För mig har allt det där varit klockrent i Assassin’s Creed -serien. Stämningen, designen, utforskarglädjen, simuleringskonceptet – jag har köpt allt med hull och hår. Ja, förutom en – inte helt obetydlig – sak: innehållet. …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Det är något speciellt med att obemärkt svepa fram uppe bland takåsarna i nattens mörker, utforska den stillsamma obygden ombord på en hästrygg eller bara lunka omkring mitt i städernas folkvimmel och insupa atmosfären – ständigt med den där olustiga, gnagande, vetskapen om att man egentligen inte är där. Att allt bara är en simulation. För mig har allt det där varit klockrent i Assassin’s Creed -serien. Stämningen, designen, utforskarglädjen, simuleringskonceptet – jag har köpt allt med hull och hår. Ja, förutom en – inte helt obetydlig – sak: innehållet. Originalet var, när allt kom omkring, ett nästan löjeväckande substanslöst spel, vars totala brist på variation fick mig att nästan sova igenom äventyrets andra hälft. Lönnmörda någon hit, förfölj någon dit. Sätt dig på en bänk och lyssna efter skvaller. Upprepa. Assassin’s Creed II var tveklöst en markant förbättring i det avseendet, men samtidigt långt ifrån perfekt. De sista timmarna blev återigen utdragna och ganska upprepande, trots att Ubisoft var fullt medvetna om det första spelets problem. Assassin’s Creed: Brotherhood tar, till skillnad mot tvåan, inte något stort kliv tidsmässigt. Istället fortgår bara berättelsen där den slutade i tvåan och man fortsätter gestalta den italienska lönnmördaren Ezio, denna gång genom förtjusande Rom. Därmed har mer tid kunnat ägnas åt finputs och balansering den här gången, eftersom det inte är någon ny tidsepok eller annat som drastiskt medför ändringar i mekanik eller upplägg. Vilket helt klart har gett positiv effekt på allt från uppdragsstruktur till miljödesign och karaktärer. Variationen är större, spelmekaniken tajtare och grafiken strået vassare på varje tänkbart plan. Brotherhood har en del mer och mindre regelrätta nyheter också. Till exempel kan man numer rekrytera lönnmördare till sitt gille, vilket underlättar i många hektiska situationer. De är nämligen lika iskallt skickliga som Ezio själv och kan via enkla knappkommandon komma framfarandes på hustaken och störta rätt ner i utpekade offer med dolken före. Mycket effektivt. Välkommet är också tillkomsten av ett underjordiskt snabbtransportsystemet, vilket besparar en tid i en stad med så långa avstånd. Men den största nyheten av dem alla är naturligtvis det omtalade flerspelarläget, där man för första gången i seriens historia får spela mot och tillsammans med andra. Det kommer krävas tid för att bedöma dess kvalitet fullt ut (läs mer i faktarutan till höger), men de första intrycken bådar gott. Upplägget känns intressant och påhittigt, och backas upp av till synes riktigt stabil nätkod. För mig personligen är det dock själva skådeplatsen, Rom, som är spelets starkast lysande stjärna. En stor och vacker stad sammanbunden av oräkneliga gator, torg, parker och små hemliga gångar. Vart man än riktar blicken bombarderas synfältet av liv, rörelse och små omsorgsfulla detaljer. Läckrast är det att klättra upp i något av stadens högsta torn och blicka ut över den sprudlande bebyggelsen på bekvämt avstånd. Sikten är bättre än någonsin och detaljrikedomen som trängs på bilden häpnadsväckande. Att spelet trots både designmässig och teknisk briljans flyter på utan anmärkningar är en imponerande prestation. Assassin’s Creed: Brotherhood brottas i slutändan med ungefär samma svagheter som sina storasyskon. Striderna känns fortfarande ganska begränsade och enkelspåriga för att vara så frekvent förekommande, Ubisofts oförmåga att porträttera genuint intressanta karaktärer kvarstår och trots förbättrad variation känns ändå många av uppdragen på gränsen till utfyllnadsmaterial. Men det hindrar i slutändan inte Brotherhood från att, med sina många subtila förfiningar och intressanta flerspelarläge, vara bäst i serien hittills.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Assassins Creed Brotherhood (Level 7)
2. Recension: Assassin’s Creed: Brotherhood – The Da Vinci Disappearance (Eurogamer - Reviews)
3. Recension: Assassin’s Creed: Brotherhood (Eurogamer - Reviews)
4. Assassin’s Creed: Brotherhood (FZ)
5. Assassin’s Creed: Brotherhood (Skillpoint.se - Recensioner)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.