”img_onload(1,416); Den här recensionen är hämtad från LEVEL 68. I den fjärde delen av sitt lönnmördarepos bjuder Ubisoft på en turkisk konfekt som spänner över tre tidsåldrar och lika många huvudpersoner. Välkommen till Konstantinopel anno 1551. När Assassin’s Creed: Brotherhood enhälligt hyllades som ett av förra årets bästa spel blev nog inga mer förvånade än Ubisoft själva. Spelet var ju den enklaste sortens uppföljare – skapad med samma spelmotor och med samma karaktärer, producerad på kort tid och utan de flesta av nyckelpersonerna bakom originalspelen. Att …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. img_onload(1,416); Den här recensionen är hämtad från LEVEL 68. I den fjärde delen av sitt lönnmördarepos bjuder Ubisoft på en turkisk konfekt som spänner över tre tidsåldrar och lika många huvudpersoner. Välkommen till Konstantinopel anno 1551. När Assassin’s Creed: Brotherhood enhälligt hyllades som ett av förra årets bästa spel blev nog inga mer förvånade än Ubisoft själva. Spelet var ju den enklaste sortens uppföljare – skapad med samma spelmotor och med samma karaktärer, producerad på kort tid och utan de flesta av nyckelpersonerna bakom originalspelen. Att Ubisoft under sådana förutsättningar lyckades skapa en så stämningsfull, varierad och underhållande lönnmördarsaga kändes ungefär lika sannolikt som att Duke Nukem Forever skulle ha förändrat allt vi visste om fps. Nu, nästan exakt ett år senare, försöker Ubisoft upprepa succén. För att klara seriens galna utgivningstakt har Assassin’s Creed: Revelations utvecklats av sex olika utvecklarteam utspridda över tre kontinenter. Det är lätt att förfasas av Ubisofts höga tempo, men de har jobbat på samma sätt i flera år. Revelations är bara ännu ett exempel på hur omfattande outsourcing reducerat kodande och design av moderna storspel till ren franchiseverksamhet. Splinter Cell, Raving Rabbids och Ghost Recon har fler likheter med McDonald’s än man kan tro. Och det behöver förstås inte vara ett problem i sig. Bra spel måste trots allt inte utvecklas i ett garage av skäggiga bohemer som tvingas donera sperma för att få pengar till mat. Jag hade fruktansvärt kul med Brotherhood, alldeles oavsett hur snabbt det producerats. Revelations visar däremot att kreativitet gror bäst under rätt omständigheter. HASTIGT OCH LUSTIGT Mycket har hänt i Assassin’s Creed-universumet sedan Brotherhood slutade. Huvudpersonen Desmonds fysiska kropp ligger i koma, men hans medvetande svävar runt inuti källkoden till den mystiska Animus-maskinen. För att pussla ihop bitarna av sitt splittrade psyke måste Desmond åter vada igenom minnena från sina förfäder Ezio och Altaïr. Mest tid tillbringas i stövlarna på Ezio, som denna gång hunnit passera 50-årsstrecket. Försedd med ett klädsamt salt-och-pepparskägg, nya lönnmördarprylar och en bunt gubbsjuka raggningsrepliker i bästa Sean Connery-anda får han denna gång resa till Konstantinopel på jakt efter hemligheten bakom ett bortglömt bibliotek. Konstantinopel anno 1511 är en stad som kryllar av liv och rörelse. Historiens vingslag kan höras i vartenda gathörn. Dagtid fylls torgen av stressade köpmän, beslöjade kvinnor och gatuartister som slukar eld. Under de heta nätterna dansar romerna kring enorma eldbål och minareternas facklor lyser upp de sandiga gatorna. När jag klättrar upp i ett utsiktstorn och för första gången ser Konstantinopel breda ut sig framför mig är det dock med en påträngande känsla av déjà vu. Seriens recept har inte förändrats märkbart sedan del ett, och oavsett om staden heter Jerusalem, Venedig, Rom eller Konstantinopel vet jag vad jag kan förvänta mig av ett nytt Assassin’s Creed. Visst finns här nya inslag, som systemet där du kan konstruera egna bomber av råmaterial du hittar i världen. Men när det på allvar framstår som en stor nyhet att du kan gömma dig i rosenbuskar känns det som att det varit många obekväma tystnader under brainstormingmötena på Ubisoft. Revelations känns mer som ett omfattande nedladdningsbart extramaterial än ett helt nytt äventyr, men det betyder inte att den grundläggande spelmekaniken tappat sin charm. Här finns några uppdrag i klass med guldklimparna från Brotherhood, och det är fortfarande få saker som slår känslan av att blixtsnabbt klättra upp på ett hustak och med kattliknande parkour-hopp lämna alla förföljande vakter långt bakom sig. Men även om Assassin’s Creed: Revelations som helhet är ett underhållande spel blir det aldrig lika finputsat, inspirerat eller genomtänkt som Brotherhood. Från det halvhjärtade multiplayerläget via det taffliga manuset till de dussinartade sidouppdragen framstår spelet snarare som en spelvärldens motsvarighet till filmvärldens direkt-till-dvd-uppföljare, en sista cash-in innan det slutligen är dags för Ezio att pensionera sig. Det är egentligen inte så konstigt. Att göra något lysande smart, originellt och inspirerat utifrån de förutsättningar den här serien skapats under är helt enkelt inte realistiskt i dagens utvecklingsklimat. Det råkade bara krävas ett välgjort men menlöst spel som Revelations för att vi skulle förstå att Brotherhood var undantaget som bekräftade den regeln.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Assassins Creed Brotherhood (Level 7)
2. Press2plays brödraskap om nya Assassin’s Creed (Press2play.tv » Gameplay)
3. Assassin’s Creed: Brotherhood (Skillpoint.se - Recensioner)
4. En trea (?!) till nya Assassin’s Creed..? (Press2play.tv » Gameplay)
5. Assassin’s Creed, Need for Speed och mer i Gameplay! (Press2play.tv » Gameplay)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.