”Gammal är äldst. Ezios hjässa må domineras av grå hår, men redan under mina första tutorial-skutt visar italienaren inga prov på stel rygg eller rädsla för brutna lårbenshalsar. Ubisofts lönnmördare rusar, skuttar, klättrar, svingar sig och smyger fram mot vakter som brutalt effektivt får möta sin skapare via en handledskniv i mörkret. Ja, Assassin’s Creed: Revelations känns bekant, men är inte helt utan nyheter. Framförallt är det underhållande. Även om han inte syns så mycket är Assassin’s Creed i grunden, eller snarare bakgrunden, en historia om stackars Desmond …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Gammal är äldst. Ezios hjässa må domineras av grå hår, men redan under mina första tutorial-skutt visar italienaren inga prov på stel rygg eller rädsla för brutna lårbenshalsar. Ubisofts lönnmördare rusar, skuttar, klättrar, svingar sig och smyger fram mot vakter som brutalt effektivt får möta sin skapare via en handledskniv i mörkret. Ja, Assassin’s Creed: Revelations känns bekant, men är inte helt utan nyheter. Framförallt är det underhållande. Även om han inte syns så mycket är Assassin’s Creed i grunden, eller snarare bakgrunden, en historia om stackars Desmond Miles och hans turer med inte alltför sympatiska läkemedelsföretaget Abstergo Industries. I början av Revelations har vi inte kontroll över Desmond i verklighetens värld; killen har nämligen hamnat i en koma efter den påtvingade attacken på Lucy i det förra spelet. Nu är Desmond fast i Black Room, en säkerhetsyta som nås via en bakdörr i Animus-maskinens programmering, där han försöker pussla ihop sitt splittrade psyke. Black Room-miljön går i en behagligt obehaglig grön-turkos nyans. Man vill därifrån, men ändå inte. Black Room-miljön är suveränt designad och väldigt stämningsfull att röra sig i. Stenblock svävar i luften och det ligger både något onaturligt och obehagligt över stranden och de få, små gräsplättarna. Min första tanke var att Ubisoft kikat på Inception, och mycket riktigt får jag efter mitt första speltillfälle reda på att Nolans film varit en inspirationskälla. Optiska illusioner av bland andra Roger Penrose har också gjort sitt för kreativiteten. Black Room är hursomhelst en plats jag inte skulle vilja fastna i – men som jag gärna besöker. Men det är Ezio vi kommer att få kontrollera mest och i början av spelet reser Ezio till Masyaf som är infesterat med de nedriga tempelriddarna vi så gärna överfaller. En inlåst artefakt som förfadern Altaïr hittat kräver fem nycklar för att nås. Detta sparkar igång äventyret. Efter några halvtrista övningsuppgifter i ett mörkt slott når Ezio till slut Konstantinopel, där friheten och de utsökt designade stadsmiljöerna som vi associerar med Assassin’s Creed äntligen visar upp sig. Och det Ottomanska rikets huvudstad, i gränslandet mellan Europa och Asien, är vacker. Mycket vacker rentav, och full av liv. Att blicka ut över hamnområdet och se röda segel, ett par fiskare vid bryggan och handelsmän som bär på trälådor är en imponerande syn, och tack vare Ezios klättrarfärdigheter går det alltid att hitta makalösa utsikter. Slakta för många civila och du blir ‘desynkroniserad’, eller död som det kallas i andra spel. Ezio guidas runt i stan av Yusuf Tazim, chef för assassinerna i Konstantinopel, och här introduceras jag till ett par av nyheterna i Assassin’s Creed: Revelations . Den första är en ytterst användbar tingest kallad Hookblade: en hybrid av ett vapen och ett transportmedel. Överallt i staden finns (lämpligt nog) ziplines uppspända mellan hustaken och dessa kan Ezio susa nedför tack vare sin nya leksak. Även när det ska klättras får vi användning för hakklingan, som ger ifrån sig ett trivsamt ”klink” varje gång det greppar tag i en ny avsats. Hobby-pyrotekniker som tvinnade ihop Ryssar och Tigerskott när det begav sig lär också finna glädje i Revelations bombmakande. Genom hela spelet hittar du ingredienser till explosiva varor och om du även finner ett lämpligt arbetsbord kan du experimentera med olika skal, innehåll och aktiva ingredienser. Bomber kan döda genom sprängkraft, ingjuta skräck genom blodskvätt eller helt enkelt lukta skit tack vare några matskedar skunkolja. Bombmakandet blir ett litet spel i sig och är trivsamt att pyssla med – även om det går att kriga sig genom spelet utan särskilt mycket hjälp från dem. Assassin’s Creed: Revelations främsta förtjänst är att det helt enkelt finns så mycket att göra. Jag har alltid sett mig själv som en aningen rastlös spelare, men jag inser att det helt handlar om sidosysslornas kvalitet, inte om mig. Klivet spelserien tagit från både första och andra spelet i detta avseende är stort. Förutom att bara utforska stadsdelarna och leka lönnmördar-Tarzan längs alla metallvajrar är det tillfredställande att leta upp och klättra upp för alla Viewpoints, och till och med att göra om deluppdrag för hundraprocentig synkronisering (det vill säga utan misstag). Jag tar också över hårt bevakade ”Dens” genom att döda dess kaptener, varpå jag med triumf i hjärtat tänder fyrbåkar i tornen.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Assassin’s Creed: Revelations (FZ)
2. Assassin’s Creed Revelations (Level 7)
3. Assassins Creed Brotherhood (Level 7)
4. Recension: Assassin’s Creed: Revelations (Eurogamer.se • Recensioner)
5. Recension: Assassin’s Creed: Revelations (Eurogamer.se • Recensioner)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.