”Den här recensionen är hämtad från LEVEL 67. Inom loppet av två år har Rocksteady Studios gått från okända till högaktade. Med Arkham City följer de upp sin generations tveklöst bästa licensspel. Parallellen mellan Rocksteady Studios och filmregissören Christopher Nolan känns inte särskilt sökt. Inom ramarna för Batmans värld är deras tolkningar förvisso vitt skilda, men gemensamt för de båda är att de är kompromisslösa, genomtänkta och sanslöst välgjorda. Om det har något att göra med engelsk hantverksskicklighet (både Nolan och Rocksteady Studios är …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Den här recensionen är hämtad från LEVEL 67. Inom loppet av två år har Rocksteady Studios gått från okända till högaktade. Med Arkham City följer de upp sin generations tveklöst bästa licensspel. Parallellen mellan Rocksteady Studios och filmregissören Christopher Nolan känns inte särskilt sökt. Inom ramarna för Batmans värld är deras tolkningar förvisso vitt skilda, men gemensamt för de båda är att de är kompromisslösa, genomtänkta och sanslöst välgjorda. Om det har något att göra med engelsk hantverksskicklighet (både Nolan och Rocksteady Studios är britter) låter jag vara osagt. Däremot är det uppenbart att båda hyser en förståelse för Batman sett till såväl karaktärer som universum. Något som förstås är helt livsviktigt när det kommer till den här typen av licensyttring. Rättrogna Batman-fans vet hur illa det kan gå när någon som inte är nere med källmaterialet får ”kreativ” frihet, börjar påta runt och omdefinierar till oigenkännlighet. På den vita duken tilläts Joel Schumacher under 90-talet att göra två oförlåtliga övertramp med sin Batman-camp. Sent ska fansen glömma oförrätter som en bortslarvad Bane och bat-dräkten med de styva bröstvårtorna. När det kommer till de tidiga Batman-spelen samsas det habila med det mediokra och rent undermåliga. Gemensamt är däremot att det är få, om några, spel som verkligen har lyckats fånga essensen av Batman. I stället har man tagit den enkla vägen då Läderlappen har reducerats till huvudrollsinnehavare i plattformsaction, beat ’em up och keffa racingspel. Rocksteady Studios ändrade på allt det här. DEN RIKTIGA BATMAN Efter ett par decennier av spel som mest tycks ha råkat begåvas med ett ”Batman” i titeln vara det inte konstigt att Arkam Asylum fick ett sådant genomslag. Plötsligt fanns det en spelmakare som verkligen förstod sig på Batman och spelen hade till slut fått sin Batman Begins. Vad Rocksteady lyckades med var att förmedla känslan av att faktiskt vara Batman. I Arkham Asylum var Bruce Wayne, mannen bakom masken, med sina inre konflikter och aggressioner, en lika naturlig del av spelet som hans persona Batman. Utan att bli allt för flumfilosofisk kan vi konstatera att det var sättet Rocksteady handskades med den här dynamiken som gjorde spelet oförglömligt. Det var inte bara något som fångades rent manusmässigt utan även, och ännu viktigare, i spelkänslan. Genom hela äventyret påmindes vi om Bruce Waynes mänskliga sårbarhet – en skottsalva kunde skicka tillbaka honom till den senaste checkpointen – samtidigt som Rocksteady Studios också anspelade på styrkorna i Batmans skenbara övermänsklighet. Hans brutala kampstil, otaliga grymma gadgets och förmågan att ingjuta skräck i sina motståndare. Det numerära underläget som Batman oftast befann sig i framstod som obetydligt när man likt ett rovdjur oskadliggjorde alltmer panikslagna villebråd, en efter en. Känslan av att vara Batman hade som sagt aldrig varit lika påtaglig eller tillfredsställande och Arkham Asylum fick mig att längta efter mer. STRANGES ARKHAM I och med Arkham City har vår syn på Rocksteady Studios kommit att ändras om helt och hållet. Det handlar inte längre någon okänd uppstickare, utan skaparna av generationens tveklöst bästa licensspel. Förväntningarna har förstås inte gått att tygla. Serietidningsälskare världen över har följt spelets utveckling sedan den pulshöjande debuten. I den slagkraftiga trailern introducerades professor Hugo Strange, den diaboliske chefsarkitekten tillika fängelsedirektören för Arkham City – den del av Gotham City som har murats in och blivit ställföreträdande fängelse, med några av stadens mest namnkunniga brottslingar som interner. Så snart Batman träder in genom de väldiga portarna står det klart att skonsam rehabilitering inte står på Stranges agenda. I Arkham City råder djungelns lag. Fullskaligt gängkrig har brutit ut mellan notoriska superskurkar som Jokern, Pingvinen och Two-Face. Samtidigt som andra, mer subversiva krafter verkar inom den avskärmade stadsdelen. Det är förstås en helt lysande premiss för Rocksteady Games att utvidga sin kärleksförklaring till närmare 70 år av rik Batman-lore. MÖRKRETS RIDDARE Hopkurad på en av Gotham-katedralens vattenkastare blickar jag ut över stadslandskapet som breder ut sig under mig. Snöflingor faller stillsamt mot de gotiska byggnaderna och här och var flimrar neonskyltar till i mörkret. Visuellt är Arkham City oklanderligt och intrycket förstärks av ackompanjemanget av dova, vemodiga stråkar. Långt borta skymtar jag det upplysta stålverk som Jokern tagit som sin fästning. I motsatt riktning ligger det naturhistoriska museet med tillhörande Iceberg Lounge; Pingvinens revir. I horisonten glittrar Gotham Citys skyline, där invånarna för första gången på decennier förmodligen sover tryggare med vetskapen om superfängelsets existens. Trots detaljrikedom och omfång misstar man sig om man förväntar sig en mer depraverad version av ikoniska sandlådor som Liberty City, Rom eller Empire Bay. Arkham City saknar puls. Det är en åderlåten stadsdel som istället för realistisk lekstuga fungerar den som en iögonfallande hubvärld mellan de platser som knuffar den linjära handlingen framåt. Inte helt olikt föregångarens Arkham Island, fast i större skala. Tidigt inser jag att det enda sättet att ta sig effektivt genom Arkham City är en kombination av glidflyg med Batmans mantel och änterhaken batclaw. I en annan spelskapares händer hade det här hade lätt kunnat medföra att jag aldrig lämnat takåsarna, men Rocksteady Studios lyckas gång på gång locka ner mig till marknivå. I vart och vartannat gatuhörn står gängmedlemmar, och här och var hör man från de mörka gränderna hur någon stackars sate, som inte borde vara inanför murarna, blir misshandlad. Som Batman är det förstås otänkbart att vända dövörat till. Stridssystemet har fått ett större djup lika intuitivt som förut och belönar vältajmade knapptryckningar snarare än hysteriska knapptryckningar. Precis som i Arkham Asylum går det bra att studera fiendernas rutiner för att sedan smyga sig på och oskadliggöra dem ljudlöst. I konfrontationerna blir det närmast en förutsättning när motståndet beväpnas med tyngre skjutvapen. Mot dem blir föremålet som får vapnen att låsa sig snabbt en favorit. Brottsbekämpningen på Arkham Citys stökiga gator blir närmast perifer i jämförelsevis med de lysande sidouppdragen. Till skillnad från andra spel där stickspår innebär en kort paus, utvecklas Arkham Citys uppdragen till fullfjädrade parallellhandlingar som ofta löper längs med och berikar huvudspelet. Ett tidigt exempel är när man bildar en osannolik pakt med Bane för att förhindra spridningen av förödande kemikalier, för att sedan leta efter behållare under huvuduppdragen. Ett annat är den hetsiga jakten mellan telefonkiosker iscensatt av Zsasz för att hindra honom från att ta nya liv. Under telefonsamtalen som man senare spårar återberättas undan för undan Zsasz tragiska livsöde. De mest anmärkningsvärda tempoväxlingarna kommer i och med detektivarbetet. Då och då används Batmans förmåga att analysera sin omgivning. Genom noggrann brottsplatsundersökning ska man bland annat bedöma varifrån en krypskytt av avfyrat sitt vapen eller följa ett färskt blodspår. Och så här fortsätter det. Styrkan ligger både i variationen och att majoriteten sidouppdragen har behandlats med sådan omsorg att de aldrig känns sekundära. Den största spelmässiga förändringen kommer i och med episoderna som man spelar som Catwoman. Olikt Batman klättrar hon smidigt upp för fasaderna, kan röra sig i tak och svingar sig mellan byggnaderna med sin piska. Medvetet eller ej känns det som att Rocksteady Studios av bara farten har fogat in en liten vertical slice för att visa att man utan problem skulle kunna göra nästa Spindelmannen-spel med samma lysande resultat. RÖSTER I NATTEN Redan i Arkham Asylum insåg Rocksteady Studios vikten av en stark rollbesättning. Därför är det knappast förvånande, men ändå glädjande att Kevin Conroy repriserar rollen som Batman. Han gör förstås ett lysande jobb. Mark Hamils Jokern är ännu bättre. Det enda som jag verkligen kan kritisera Arkham City för är att det inte känns lika oväntat som sin föregångare. Det finns exempelvis inga moment som kan jämföras med hur Scarecrows krypande introduktion växte till ett mästerligt crescendo, eller när man insåg att Arkham Asylum inte enbart var begränsad till enbart mentalsjukhuset. Till skillnad från exempelvis Naughty Dog och Sony Santa Monica, som med varje uppföljare har överträffat sig själva, lyckas inte Rocksteady Studios med att ta sitt koncept till en tydlig nästa nivå. Kanske är det att förvänta sig för mycket. Den London-baserad spelstudion visar trots allt att de numera kan tillgodoräkna sig generationens två bästa licenstolkningar.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Batman: Arkham Asylum (Gamereactor)
2. Batman: Arkham Asylum (Loading)
3. Batman: Arkham Asylum (Loading)
4. Batman: Arkham Asylum (Loading)
5. Batman: Arkham Asylum (Loading)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.