”img_onload(1,416); En gång för länge sedan, innan Silicon Knights blev synonyma med magplasket Too Human och en hel spelvärld gjorde sig lustig över frontfiguren Denis Dyacks tomma löften, skapade den kanadensiska studion en vampyrhjälte mer mångfasetterad än alla Draculor, Alucardar och glittrande Stephanie Meyer-blodsugare någonsin. Benjamin Knopman slog följe med nosferatun Kain på hans jungfruresa genom den döende världen Nosgoth. Alla berättelser har en början. Genom åren har Legacy of Kain-serien genomgått fler förvandlingar än varulvshunken Jacob i valfri …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. img_onload(1,416); En gång för länge sedan, innan Silicon Knights blev synonyma med magplasket Too Human och en hel spelvärld gjorde sig lustig över frontfiguren Denis Dyacks tomma löften, skapade den kanadensiska studion en vampyrhjälte mer mångfasetterad än alla Draculor, Alucardar och glittrande Stephanie Meyer-blodsugare någonsin. Benjamin Knopman slog följe med nosferatun Kain på hans jungfruresa genom den döende världen Nosgoth. Alla berättelser har en början. Genom åren har Legacy of Kain-serien genomgått fler förvandlingar än varulvshunken Jacob i valfri Twilight-film. I vampyreposets tredimensionella debut Soul Reaver axlade vi manteln som den osaliga anden Raziel på hans vendetta genom en pusselfylld gothvärld i ruiner. I Blood Omen 2 skiftade fokuset mot blodstänkt smygaraction, medan Soul Reaver 2 kombinerade problemlösning med tidsmanipulerande á la Chrono Trigger. Och i finalen Defiance satsade seriens fackelbärare Crystal Dynamics allt – och förlorade, åtminstone sett till försäljningssiffrorna – på combotunga strider som i längden blev aningen för monotona för sitt eget bästa. Men allting började vid en ful bardisk i en ännu fulare by, där en ung (och ful) ädling begärde ett stop öl för att skölja bort vägdammet ur halsen. Låt oss resa tillbaka till 1996. Låt oss resa tillbaka till Blood Omen: Legacy of Kain. DEN GRÖVSTA AV SYNDER Det är natt, och Kain håller på att förtäras. Hans inre glöder av ett brännande, flammande och pulserande hat. Inte nog med att han nekades vederkvickelse av den stinkande bartendern – då han lämnade det vidriga kakerlacksnästet anfölls han dessutom av en grupp stråtrövare som dödade honom. Ja. Som dödade honom. Som bestal honom – nobelmannen Kain från Coorhagen – på hans liv. Och allt för några futtiga guldmynt. Men han kom tillbaka. När Kain trodde att allt hopp var ute slet nekromantikern Mortanius honom ur dödens kalla famntag och begick den grövsta av synder. Han förvandlade värmen i Kains kropp till kyla, gav ögonen en röd nyans och ersatte ädlingens köttsliga behov med en enda hunger – efter blod. Nu har Kain bara ett mål: hämnd. Han tänker inte nöja sig med några banditers patetiska existenser. Ingen går säker när han svingar sin klinga. Ingen man, ingen kvinna – inte ens den legendariska Circle of Nine. Ordern som en gång samlade landets visaste magiker, alkemister och profeter, men där vansinne nu härjar och hotar att dra hela Nosgoth in i kaos. EN VÄRLD ATT ÄLSKA Det är svårt att inte fascineras av intrigen i Blood Omen. Tyvärr är det också lika lätt att ens uppflammade intresse slocknar när man väl får se det nylanserade Playstation-äventyret i rörelse. Eftersom Silicon Knights vampyrsaga släpptes i en era mellan pixelperfektion och polygonhaveri, vacklar spelet med ena foten i det förgångna samtidigt som det experimenterar med brutalt ful CGI-narration i mellansekvenserna. Själva in game-grafiken placerar sig någonstans i trakterna av det första Baldur’s Gate, med isometriska vyer och klumpiga karaktärsmodeller som ser extremt malplacerade ut i de statiska miljöerna. Men bara man gräver under de åldrade exteriörerna, finner man en av popkulturhistoriens mest stämningsfulla och välskrivna berättelser om nattens oknytt. För alla som älskade berättarrösten i fjolårets Summer of Arcade-hit Bastion är Blood Omen en dyngvåt dröm. Färden genom Nosgoth är inte bara ett A Link to the Past med dystymi – den ger dessutom en inblick i protagonistens poetiska sinnelag. Kain kommenterar sin färd i tid och otid, med en cynism som för tankarna till detektiven Rorschachs briljanta monologer i Watchmen. För röstskådespeleriet står Simon Templeman, som vi nyligen hörde ge liv åt General Threnoldt i Star Wars: The Old Republic och Loghain Mac Tir i Dragon Age: Origins-expansionen Awakening. Att Templeman numera ägnar sig åt marginella biroller som dessa är ett mysterium, då hans tolkning av Kain är något utöver det ordinära. På samma sätt som en stor del av Metal Gear Solids charm ligger i David Hayters hesa whiskeystämma, vore Blood Omen ett oändligt mycket fattigare spel utan Templemans aristokratengelska poneringar kring liv, död och dekadens. Men Silcon Knights har inte bara lyckats konstruera en trovärdig anti-hjälte. De har även skapat en levande och immersiv värld kring honom. En värld som väcker intresse. En värld som, trots att Kain inledningsvis proklamerar ”I care not for the fate of this world”, gör att man ohjälpligt bryr sig. Med tyskklingande bondesamhällen som Uschtenheim och Stahlberg trollbinder Nosgoth och lockar på sant Metroidvania-manér till utforskande av varje skrymsle, vinkel och vrå i jakt på uppgraderingar som förmågan att rulla stenblock, ta kontroll över fienders kroppar eller klä ut sig till dödlig och vandra på städernas gator som en vanlig man. Det är en värld att älska. En värld att förlora sig i. Från irrblossen i sumpmarkerna kring vampyrlorden Voradors herrgård, via utsikten från dödskallegrottan Nuprator’s Reatreat, via de suspekta och sadomachokistiska David Lynch-bordellerna i staden Wasserbunde – fram till det frostiga Malek’s Bastion i norr, fortet där väldets en gång stoltaste krigare har reducerats till en flyktig existens som klamrar sig fast vid en rustning av iskallaste järn. SOM EN BLÅSKIMRANDE KONDOM Lika älskvärd är tyvärr inte spelmekaniken. Den består av två element – pussel och strider. Ingendera fungerar särskilt väl. Pusselmomenten begränsar sig i nio fall av tio till att hitta en knapp – inte sällan självlysande – som öppnar dörren till nästa rum och nästa – troligen självlysande – knapp. Striderna å andra sidan är ungefär lika avancerade som i C64-reliken International Karate, trots att Kain i teorin har ett veritabelt smörgåsbord av projektiler, yxor, svärd, magier och varulvsklor att gå lös på fiendefloran med. I praktiken använder man nämligen alltid sitt senaste svärd i kombination med en skyddande magi som man bemästrar tidigt i spelet. En magi som inte bara förvandlar samtliga bosstrider till en barnlek, utan också omgärdar Kain med en aura som för tankarna till en uppblåst, blåskimrande kondom. Och plötsligt känns den iskalla slaktaren allt annat än respektingivande. Men fastän spelet Blood Omen lider av brister, är upplevelsen Blood Omen något mycket, mycket större. Den handlar om känslor som desperationen när ens blodmätare obönhörligt närmar sig botten. När man stapplar fram, anemisk och utmattad, i jakt på en knapp som just den här gången inte råkar vara fluorescerande, samtidigt som man förgäves spanar efter sparpunktens trygga, röda sken. Den handlar om lättnaden när ett hysteriskt ”Please, help me kind sir!” plötsligt överröstar Steve Henifins stämningsfulla musik med ett löfte om föda, fastkedjad och varm och redo att sänka tänderna i. Men mest av allt handlar den om känslan av att vara världens – i brist på bättre adjektiv – coolaste vampyr i en av världens bästa spelvärldar. Att vara Kain. I Nosgoth. Som riket såg ut innan postapokalypsen i seriens senare delar. En känsla som inga klumpiga strider, föråldrade exteriörer eller andra pensionärskrämpor kan förminska.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Legacy of Kain: Defiance (FZ)
2. Legacy of Kain – Defiance (Level 7)
3. Legacy of Kain: Soul Reaver 2 (Pulse)
4. Blood Omen 2 (Level 7)
5. Legacy of Kain: Soul Reaver 2 (Gamereactor)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.