”Brink såg på förhand skitfränt ut. Läckert som bara den. Ibland glömde jag att svälja, och lät saliven flöda ymnigt ner över hakan när jag tittade igenom en ny trailer. Den grafiska stilen spelade på precis alla mina strängar, tills alla mina tankar dränktes i ett Yngwie Malmsteen-solo av förväntningar. Utvecklarna, Splash Damage, snackades dynamisk uppdragsmekanik och intelligent rörelsemönster. Polerad grafik och katana-vass spelmekanik. Och jag svalde det med hull och hår. När spelet damp ner i brevlådan slet jag upp paketet, ivrigt fnittrandes och med darrande …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Brink såg på förhand skitfränt ut. Läckert som bara den. Ibland glömde jag att svälja, och lät saliven flöda ymnigt ner över hakan när jag tittade igenom en ny trailer. Den grafiska stilen spelade på precis alla mina strängar, tills alla mina tankar dränktes i ett Yngwie Malmsteen-solo av förväntningar. Utvecklarna, Splash Damage, snackades dynamisk uppdragsmekanik och intelligent rörelsemönster. Polerad grafik och katana-vass spelmekanik. Och jag svalde det med hull och hår. När spelet damp ner i brevlådan slet jag upp paketet, ivrigt fnittrandes och med darrande händer. In med det i maskinen och… Ja, vad hände? Vad hände, Splash Damage, med alla ambitioner? Den dynamiska uppdragsmekaniken är föga engagerande. Ibland känns det kul att uppleva spellägen som skiljer sig från de som i övrigt dominerar onlinescenen, men oftast tänker man att man nog haft roligare med en runda gammal hederlig deathmatch. Det intelligenta, ”parkourdoftande” rörelseschemat som skulle få karaktärerna att flyga fram genom miljöerna varthän vi riktade analogspaken är dumt som spån och klumpigt som ett kylskåp. Det går segt och hackigt, man fastnar i alla karaktärer som är i närheten, och klättrar mot sin vilja över objekt det hade gått tio gånger snabbare att gå runt. Och den där grafiken. Visst är den snygg, och visst är karaktärsdesignen stekhet. Men de soldränkta kåkstäderna och containerlabyrinterna vi sett i trailers är som bortblåsta. Istället lubbar vi runt i nedsläckta flygplatsterminaler och banor som känns ungefär lika fulla av karaktär som ett veterån. Det är ständigt mörkt och murrigt, svårt att hitta och allmänt blekt. Utöver vad som redan nämnts har Splash Damage också hypat spelets klassmekanik, som tyvärr inte imponerar. Klasserna känns påklistrade och har inga större skillnader utöver att de kan interagera med olika nyckelobjekt och att mekanikern kan slänga ut minor eller skjuttorn. Man har sneglat lite på Team Fortress 2, men tonat ner klasskillnaderna så till den milda grad att det kunde varit Ohly som satt vid rodret. Det är hårda ord. Kanske lite väl hårda, med grund i mina enorma förhoppningar. Brink funkar faktiskt helt okej som online-lir när alternativ saknas. Men sitter man på till exempel TF2, eller valfritt singleplayerspel med ett vettigt onlineläge så känns det ungefär lika motiverat att spela Brink som att käka Billys sittandes på ett pizzahak. Jag ville älska Brink. Älska med Brink, hårt och passionerat. Jag försökte in i det sista blunda för bristerna, intala mig själv att det var mig det var fel på. Men i slutändan gick den smärtsamma insikten inte att ducka för. Brink i sin färdiga form är inte vacker älskog i tv-spelsformat, utan snarare en våldtäkt på mina hopp och förväntningar.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Recension: Brink (Eurogamer - Reviews)
2. Brink (Loading)
3. Brink (FZ)
4. Brink (FZ)
5. Brink (GameElite)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.