”Let there be light. Att Crytek började sin bana med att göra grafikintensiva demos innan dom byggde sin första spelmotor som sedermera mynnade ut I FarCry är inte helt svårt att förstå. Alla deras spel har varit otroligt snygga och fått många användare att köpa nya grafikkort och processorer för att verkligen kunna få ut minsta polygon som deras skapelser har erbjudit. När dom släppte Crysis var det till ljudet av nästan unisont dreglande spelare, och tropiska miljöer har kanske aldrig varit så tilltalande som när man första gången fick ströva fritt i spelet. En …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Let there be light. Att Crytek började sin bana med att göra grafikintensiva demos innan dom byggde sin första spelmotor som sedermera mynnade ut I FarCry är inte helt svårt att förstå. Alla deras spel har varit otroligt snygga och fått många användare att köpa nya grafikkort och processorer för att verkligen kunna få ut minsta polygon som deras skapelser har erbjudit. När dom släppte Crysis var det till ljudet av nästan unisont dreglande spelare, och tropiska miljöer har kanske aldrig varit så tilltalande som när man första gången fick ströva fritt i spelet. En imponerande bedrift när man tänker på att det var Cryteks andra spel någonsin. När Crysis 2 utannonserades började internet direkt med att prata om möjlig hårdvara som skulle kunna bemästra den grafik som man nu mer eller mindre krävde att Crytek skulle leverera. Huvudpersonen i spelet kallas Alcatraz, ett namn som under spelets gång känns allt mer befogat. För precis som med det verkliga Alcatraz känns det ju längre in i spelet man kommer som att man är en fånge mot sin vilja. Bördan av att vara en enmansarmé blir allt tydligare en självmordsodyssé där dina val och din hälsa inte betyder någonting. Nanodräkten kommer med stora uppoffringar och lämnar inte bäraren så skyddad som man först kan tro. Att man sedan får order från människor som man inte vet vilka det är, gör känslan att vara isolerad och fängslad än större. Jag vet inte om det är utvecklarnas mening att göra karaktären som man spelar så otroligt avskärmad och opersonlig att det ibland känns som att man snarare kontrollerar Nanodräkten än personen i den. Hela utanförskapet får ytterligare tyngd då historien nystas upp och man ibland måste förlita sig helt på dräktens förmåga att ta stryk. Medvetet eller ej är Alcatraz ett namn som passar så perfekt till karaktären att man ibland fylls av en viss ovilja att utföra order. Som för att visa att det finns en människa bakom lagret av högteknologiskt material. Precis som i första Crysis har din dräkt egenskaper som är till din fördel på slagfältet, men där föregångaren lämnade dig att nyttja blott en förmåga åt gången är det nu nya regler som gäller. Att springa och hoppa högt är båda automatiserade, och du kan fritt välja att blanda förmågor efter eget behag. Det hela gör att man känner sig betydligt smidigare och framförallt effektivare. Precis som tidigare drar varje egenskap energi, så man måste ständigt hålla koll på hur mycket man har kvar. Problemet, om det nu kan nämnas som ett problem, är att osynlighetsegenskapen känns aningen obalanserad jämfört med de andra. Tillsammans med ett ljuddämpat prickskyttegevär kan man utan minsta problem decimera nästan vilket motstånd som helst utan att bli upptäckt. Det gäller bara att lära sig att nyttja energimätaren och tajma dina skott med på och avstängningen av din osynlighet. Att möta ett tiotal kraftigt beväpnade utomjordingar är rena barnleken med minimalt slöseri av ammunition på köpet. Detta är dock inget som stör direkt, då man får möjlighet att nyttja alla egenskaper genom hela spelet. Något annat som är nytt till uppföljaren är möjligheten att uppgradera sin dräkt allt eftersom. Genom att samla på sig prover från fallna utomjordingar kan du uppgradera dig att få ytterligare fördelar på slagfältet. Det är inga direkta blytunga uppdateringar vi pratar om, men ändå små detaljer som gör dit liv lite lättare bland övertända militärer och slemmiga människor från mars. Utsikten är inte helt fel när man står och blickar ut över staden. Något som svärtar kanterna på spelets helhetsintryck är historien. Crytek tog hjälp av författaren Peter Watts för att verkligen få en autentisk och trovärdig historia, så att dialog och händelser inte bara skall rinna av en och kännas krystade. Tyvärr har någonting gått fatalt åt helsike i utvecklingsprocessen. Dialog och karaktärer känns förvisso inte som livlösa dockor som slussar en vidare till nästa destination, men dom saknar alla den bakomliggande känslan att detta är på allvar. Det råder ett nästan fullskaligt krig på gatorna utanför mellan utomjordingar och människor, men röstläget hos en hårt ansatt professor är ungefär lika nervöst som när det saknas smör i kylen. Man får aldrig en bild av att detta håller på att gå åt helvete, att i ruinernas skugga börjar hopplösheten sakta krypa sig på. Detta tillsammans med en ramhistoria som känns otroligt spretig och ojämn spelet igenom gör inte direkt underverk för trovärdigheten. Man spelar mer för att det är roligt och underhållande att slåss mot fienden än att man vill se vart historien tar dig. Visst finns det inslag av intressanta händelser, speciellt vissa som rör dräkten du har på dig. Men i det stora hela är Crysis 2 inget man skriver hem och berättar om vad gäller historieberättandet. Vad som däremot excellerar är tempot, som är stundtals perfekt. Det är sällan en lugn stund och miljöerna bjuder in till otroligt roliga kamper både vertikalt som horisontellt. Här är det ruinerna som verkligen är huvudpersonen och att slingra sig runt betongblock och raserade broar är verkligen otroligt befriande. Crytek har skapat en arena där storstaden kommer till sin rätta, och den skrala färgsättningen som betong erbjuder gör bara slagfältet bara mer autentiskt. Bilden av en sönderbombad storstad har väl aldrig vart så verklig som nu och nivåskillnaderna rakt igenom är en välkomnande faktor jämfört med föregångarens platta slagfält. Ibland kan jag till och med se likheter med tempot i spel som God of War, där man aldrig får en lugn stund. Att alla fiender mer är utplacerade i olika checkpoints endast för din skull, och de få transportsträckor som finns istället slår på den stora trumman vad gäller episka vyer. Det finns alltid något att göra, alltid någon att skjuta, alltid något att se på. Crysis 2 kan tyckas nästan arkadbetonat när det kommer till tempot, men det gör upplevelsen otroligt underhållande. Sällan är det så roligt att möta ett tiotal fiender som här, man får verkligen möjligheten att nyttja alla ens kunskaper och man går allt som oftast ur en fight med ett enormt leende på läpparna. Rent tempomässigt är Crysis 2 rena rama spektaklet, och något som gör upplevelsen så otroligt mycket mer njutbar. Men det finns mer att hylla, och nu skall jag slå på den stora trumman. För om det är något som Crytek fått in precis rätt, ända in i minsta detalj så är det soundtracket. Jag skulle kunna gå så långt att utnämna det till det bästa som gjorts till ett modernt FPS, för så bra är det. Musiken är så otroligt snygg och bra att varenda scen blir tio gånger bättre endast tack vare de toner som ackompanjerar den. Det är en blandning av en sådan fingertoppskänsla att jag endast kan jämföra det med riktigt snygg filmmusik. Och det är kanske just filmmusiken vi har att tacka. Vissa skapelser i spelet påminner inte så lite om till exempel The Dark Knight, och ger situationer en svärta som ingen grafik i världen kan skapa. Och vad gäller musiken och Batman referensen är det kanske inte så konstigt med tanke på vem som hjälpt Crytek med ljudbilden, nämligen Hans Zimmer. Han har stått för några av mina personliga favoriter i modern tid vad gäller filmmusik, nu senast den helt makalöst hårda och forcerande musiken till Inception. Detta är knappast första gången en erkänd musiker från filmvärlden hjälpt till med spelmusik, men jag vet inte om det någonsin blivit så lyckat som denna gången. Menymusiken är helt makalös i all sin enkelhet och när hårda stråkar introducerar ett New York på brinken av kollaps är det så bra att jag får gåshud. Vill du ställa in FSAA, eller kanske upplösning på skuggor? Då har du kommit fel. Grafiken i Crysis 2 är gedigen men inte utan sina brister. Att spelet inte är optimerat för PC är tydligt och lämnar grafikhungriga användare i diket. Man får inga valmöjligheter alls att själv påverka inställningarna och när det i dagsläget nyttjar den i grunden sex år gamla DirectX 9.0c kan man känna sig aningens besviken. Nu är det absolut inte fult och en hel del har förbättrats sedan första gången vi fick nyttja nanodräkten, men att det skulle vara en uppvisning i vad som är möjligt med en Pc optimerad för spel är tyvärr inte fallet. Man får hoppas att det blir precis som med ettan, en uppdatering och moddning av grafiken så vi kan få nyttja DirectX 11 till fullo och själva leka med inställningarna för hur spelet skall se ut. För just nu är det snyggt, men med ett ljus som lite lurar en att det faktiskt är snyggare än vad det är. Här är det texturer som går från makalöst detaljrika till obehagligt lågupplösta, animationer är i ena stunden otroligt naturliga för att sekunden vara så urbota dåliga att man gnuggar sig för ögonen i misstro. Och när hela fasader ibland är så dålig upplysta att det ser ut som en enda grötig spya av ljus, skugga och platta texturer, ja då är man inte direkt imponerad. Vid detta laget hade jag gett mig in på online delen av spelet, men det verkar som inga utvecklare i dag kan släppa spel som är till synes buggfria. Min version av Crysis 2 ville inte låta mig gå online, och med tanke på den tid som jag gett spelets enspelarläge har jag helt enkelt inte kunnat utvärdera flerspelarläget till den grad att jag känner mig nöjd nog att delge min uppfattning. Enspelarläget är utan problem över 10 timmar, själv spenderade jag närmre 15 timmar innan allt var klart. Lugnt och metodiskt gick jag igenom alla delar som spelet bjuder på och har försökt att verkligen insupa de miljöer, vapen och möjligheter som spelet ständigt ger en. I en tid då FPS verkar gå mer mot en otroligt kort och koncentrerat enspelarläge och en matig och innehållsrik onlinedel går Crysis 2 mot strömmen. Crytek verkar inte velat tumma på upplevelsen dom ville förmedla, och det är lovvärt att kunna få spela ett FPS i så många timmar som man faktiskt gör. Att dom har en multiplayer del på det som jag blott hunnit skrapa ytan på får en att undra hur i fasiken dom hann göra allting. Men det är väl ändå något vi alla borde kunna kräva av dagens utvecklare. Att spela igenom ett spel på knappt fem timmar känns otroligt fattigt och känslan av att inte få valuta för pengarna kan ibland kännas påtaglig. En inte helt ovanlig syn: animationer som fastnat i omgivningen. Här en död soldat vars kropp fastnat mitt i trappan. Även om Crysis 2 förtjänar att lovordas saknas det en hel del för att det ska vara en perfekt spelupplevelse. Historian är inte något att hänga i julgranen och grafiken må vara snygg men jag tycker att vi 2011 kan kräva mer än vad vi får. Huvudpersonen blir en tragisk metafor till det namn han bär, Alcatraz var ett fängelse som ingen skulle kunna fly från, här är det en oskyldig bisittare som är fängslad i en dräkt som inte låter en fly. Musiken däremot lyfter spelet och innehåller spår som utan tvekan är bland det bästa jag hört på år och dagar. Det är en tyngd och närvaro som är så otroligt perfekt för det landskap vi strövar genom. Det och tempot är två orsaker som gör spelet otroligt underhållande och inbjudande. Faktum är att tempot på egen hand gör att jag utan problem kan tänka mig att köra igenom spelet fler gånger. Det är en näst intill perfekt avvägning som infinner sig bland New Yorks gator. Och om det är något som konkurrenterna bör känna sig nervösa inför att kunna toppa är det just tempot och kanske inte så mycket grafiken. Det känns som att Crytek är på väg mot något riktigt riktigt stort, men dom har inte riktigt hittat dit ännu. Med Crysis lyckades dom hitta grafiken som fick en hel spelvärld att tappa hakan, i uppföljaren har dom hittat tempot och musiken som gör en knäsvag. Om dom lyckas få alla bitar på plats till del tre kan det kanske bli ett spel som blir lika perfekt avvägt på alla plan som Half-Life 2. Den som väntar får se.

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.