”Jag känner mig splittrad inför Dragon Age 2. Å ena sidan är det svårt att blunda för det faktum att jag spelade igenom 35 timmar utan att ens reflektera över hur enformigt Kirkwall faktiskt är. Å andra sidan är jag heller inte så förälskad i spelet som jag med all rätt borde vara. Min liknelse från mina första intryck av spelet står sig fortfarande; det är inte mjölk. Vilket i det här fallet betyder att det inte är Dragon Age: Origins 2. Verkligen inte. Det är nästan orättvist att ställa föregångaren och tvåan bredvid varandra. Det finns likheter, men mestadels …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Jag känner mig splittrad inför Dragon Age 2. Å ena sidan är det svårt att blunda för det faktum att jag spelade igenom 35 timmar utan att ens reflektera över hur enformigt Kirkwall faktiskt är. Å andra sidan är jag heller inte så förälskad i spelet som jag med all rätt borde vara. Min liknelse från mina första intryck av spelet står sig fortfarande; det är inte mjölk. Vilket i det här fallet betyder att det inte är Dragon Age: Origins 2. Verkligen inte. Det är nästan orättvist att ställa föregångaren och tvåan bredvid varandra. Det finns likheter, men mestadels skillnader. Dragon Age 2 känns mer som en reboot av serien än en uppföljare till 2009 års bästa rollspel. Om mina förväntningar på spelet inte grundat sig i Origins hade jag säkert tyck bättre om det än vad jag gör nu. Ändå tycker jag inte på något vis att det är ett dålig spel, men det är inte det enorma episka äventyr jag väntat mig. Det är en samling map-travel-punker och löjligt välskrivna dialoger. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte förmå mig att kalla det episkt. I Dragon Age 2 följer vi Hawke, en mallhjälte som du sedan själv får fylla med egenskaper, och dennes resa från fattigjon på Kirkwalls gator till högt aktad medborgare i stadens finare kvarter. Det finns ingen tydligt antagonist att kämpa emot eftersom Dragon Age 2 utspelar sig under en tioårsperiod. Till en början handlar det bara om att ta hand som sin familj och överleva i en stad som utöver en stor flyktingström redan har enorma sociala klyftor. När man börjat skaffa sig status dyker ett mer handgripligt hot mot Kirkwall upp och politiska intriger får axla rollen som spelets huvudsakliga antagonist. Främst är det relationerna mellan magiker och templars som är betydligt mer ansträngd och uttalad än den var i föregångaren. Det går knappt att göra ett enda quest utan att någon gång ta ställning för eller emot hårdare tag i The Circle. Spelet har en ramhistoria där Hawkes vän (eller ovän, beroende på hur man spelar) Varric berättar historien om The Champion of Kirkwall för en sökare från The Chantry. Det är ett intressant berättargrepp, då Varric lite då och då bryter in i spelets historia för att ge spelaren lite mer infomation om vad som kan komma att hända i nästa segment. Meningar som “Om vi bara hade vetat vad som väntade” dyker upp ganska frekvent och fungerar bra för att hålla mig intresserad av historien. Det är ett billigt knep, men jag är lättköpt. Som vanligt är det i story och karaktärer som Bioware briljerar. Ens följeslagare känns levande och även om de alla drabbats av tonårs-angst får de ta mycket plats i historien och man tillåts bygga relationer med dem, bra som dåliga. Till skillnad från Origins kommer ingen lämna historien för att de inte håller med om dina värderingar, så det är fritt fram att skapa sig ovänner. Karaktärsgalleriet är inte lika fantastiskt som i Origins, men fortfarande intressant. Bioware har satsat på att skriva seriösa historier för var och en av dina följeslagare istället för roliga one-liners som i föregångaren. Röstskådespeleriet och dialogerna är fantastiska, såväl hos huvudpersonerna som diverse småroller. A A A A A X A A A Striderna är något som Bioware lagt en hel del krut på. Tanken var att skapa ett snabbare, mer interaktivt system som i grunden gick ut på att man måste trycka på en knapp per slag istället för att bara välja “attack” och sedan sitta och titta på skärmen medan stridern utspelar sig framför en. Slutresultatet blev att man istället för att sitta passivt och titta, sitter passivt och hamrar slött på attackknappen. Även om interaktiviteten med attackerna i grund och botten känns meningslös, är de nya, kraftfullare förmågorna desto roligare. Slagen landar tyngre, dess effekter som att kasta omkull eller paralysera fiender är tydligare och det känns som att det går lättare att spela taktiskt. Uppdateringen av spelets grafiska stil var något som fick fans att gå i taket. Bioware sade sig vilja skapa något man med en gång skulle känna igen som Dragon Age 2 och valde genom det att japanifiera karaktärs- och monsterdesign. Större ögon, större vapen och spektakulära klädval trädde fram och Origins realism förpassades till skuggorna. Till en början var jag tveksam till den nya desigenen, men det är inte så konstigt när introt, som sagt, är något av de sämsta jag spelat. När man tagit sig in i Kirkwall och världen börjat få lite färg blir det betydligt bättre. Det är till och med snyggt. Designvalen går hand i hand med Dragon Age 2s mer spektakulära framtoningen och det passar riktigt bra. Den vanligaste vyn av Kirkwall Jag skrev i min hands-on av spelet i november förra året att det känns att Bioware jobbat mer med rymd i uppföljaren. Jag välkomnade initiativet, då Origins led av ett korridorssymdrom. Tyvärr har den här nya fokuset på att skapa utrymmen som känns större inte lett mer öppna platser, utan snarare att allt i Kirkwall har löjligt högt till tak. Dragon Age 2 har samma problem som sin föregångare och det går inte att komma ifrån att spelet egentligen är en enda lång rad tjusiga korridorer. Majoriteten av Dragon Age 2 tar plats i Kirkwall, och staden som från början kändes ganska stor blir efter ett tag en samling map-travelplatser och statiska stadsbor som inte flyttar på sig trots att åren går. Det faktum att Dragon Age 2 utspelar sig under en period av tio år märks inte alls i Kirkwall, ingenting förändras förutom quest-markeringar. Man återkommer till samma kartor, samma källare och samma gränder om och om igen. Ändå ska det sägas att jag inte ens tänkte på hur enformigt det faktiskt var innan jag satte mig ned och började skriva det här. Uppdragen håller mig så intresserad att jag inte märkt av att jag sprungit igenom samma fyra miljöer om och om igen. Anders återvänder från Dragon Age: Awakening Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter mer om spelet och ändå själv inte riktigt få rätsida på vad jag tycker. Å ena sidan är jag hutlöst besviken. Å den andra är jag lite kär. Dragon Age 2 är inte det enorma episka äventyr det borde vara, men dess berättande och livliga karaktärer väger upp för enformiga miljöer och alla repetitiva strider. Det faktum att jag spelade 35 timmar utan att ens tänka på att jag inte lämnat Kirkwall är ett omdöme i sig. Spelet ger dig konstant nya uppdrag, nya människor att prata med och nya sätt att umgås med dina följeslagare och du märker inte ens hur mycket tid spelet börjat äta för än dina vänner stormar lägenheten för att se om du ligger avsvimmad på toalettgolvet. “Ska bara” är taget till helt nya nivåer. Bioware briljerar med sitt berättade, men om du inte kan sugas in i historien kommer du med all sannorlikhet upptäcka att du springer igenom samma korridorer och hugger ned tjugotalget fiender per rum.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Recension: Dragon Age II (Eurogamer - Reviews)
2. En besviken recension av Dragon Age 2 (Press2play.tv » Gameplay)
3. Dragon Age 2 (Loading)
4. Dragon Age II (FZ)
5. Dragon Age: Origins (Goodgame)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.