”Point Man må ha mördat sin bror, men det hindrar dem inte från att slå sina paranormala huvuden ihop och ge sig ut på en resa för att få lite kvalitetstid med/slå ihjäl mamma Alma. Nej, det är inte ett avsnitt Jerry Springer, det är F.3.A.R. Såklart. Tjänare Pax, gamle gosse! Tredje spelet i F.E.A.R.-serien är ungefär precis vad tredje installationen i andra spelserier är. På gott och ont är det helt enkelt mer av allt som fanns i de andra spelen. Mer action, mer skräck, och, håll i er nu, Co-op! Jodå, så är det. Hela kampanjen kan spelas igenom med en kompis som då …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Point Man må ha mördat sin bror, men det hindrar dem inte från att slå sina paranormala huvuden ihop och ge sig ut på en resa för att få lite kvalitetstid med/slå ihjäl mamma Alma. Nej, det är inte ett avsnitt Jerry Springer, det är F.3.A.R. Såklart. Tjänare Pax, gamle gosse! Tredje spelet i F.E.A.R.-serien är ungefär precis vad tredje installationen i andra spelserier är. På gott och ont är det helt enkelt mer av allt som fanns i de andra spelen. Mer action, mer skräck, och, håll i er nu, Co-op! Jodå, så är det. Hela kampanjen kan spelas igenom med en kompis som då axlar rollen som Point Mans mördade bror Paxton Fettel, som visserligen saknar fysisk form men sitter på en del sköna psykiska krafter. Bland annat kan han hoppa in och tjuvåka lite i en fiendes kropp. Det är ett vanskligt projekt att sätta karaktärer med radikalt olika förmågor i ett co-op-spel. Ingen vill ju vara den som måste styra Tails medan kompisen springer åttor runt en med Sonic. Men Day 1 Studios har verkligen lyckats med balansen och gjort att de två bröderna kompletterar varandra väldigt väl. Att spela enspelarläget är inte kattskit det heller, men det känns inte riktigt som att man får hela spelet. Paxton försvinner nämligen helt i allt utom storyns nyckelscener. Man får alltså inte, i motsats till vad man förväntar sig, ha en AI springande vid sin sida på slagfältet. Vilket, av motspelarnas AI att döma kanske inte är ett helt dumt beslut av Day 1 Studios. Soldaterna man möter är nämligen gravt förståndshandikappade. Bränner av tjogtal med maskingevärssalvor rakt in i väggar, dödsrusar mot sin egen undergång och vrålar ”where did he GOOEÖH!?” en gaziljon gånger så fort jag backar en meter bakåt genom dörröppningen jag nyss kom in igenom. Vilket osökt för mig till ännu en brist. Röstskådespeleriet. Och i synnerhet Paxton Fettels röst. Det är som om man tagit en person som på grund av sitt defekta käkben måste kämpa med varje stavelse, och genetiskt spliceat ihop hans hjärna med en överskolad shakespearian. Resultatet är en väsande, skitnödigt teatral soppa som är direkt smärtsam att lyssna på. Det ska sägas att F.E.A.R 3 inte är ett superpolerat spel. Det är ofta förbannat roligt, vilket väl måste ses som det viktigaste, men någon klockren 10/10 är det inte. Banorna lyckas vid flera tillfällen virra bort mig, vilket förundrar mig då de samtidigt är så linjära (och genretroget gråbruna) att jag stundtals drabbas av klaustrofobi. Jaha, du skulle vara läskig du? Skräcken faller för det mesta platt. Day 1 Studios har gått efter devisen ”Ju mer, desto bättre”, men när man vet att något kommer hoppa fram bakom varje litet hörn försvinner liksom överraskningsmomentet. Man fläskar på med hoppa-till-effekter och blurrad kameravy, men missar att bygga någon egentlig stämning. Jag erkänner gärna att jag är en räddhågsen liten mes i de flesta situationer, men i F.3.A.R. blir det mest att jag sitter och kliniskt konstaterar att, jo, visst finns här alla de klassiska skräcksekvenserna, men det är bara inte läskigt. Går man in på detaljer såhär så dyker bristerna upp lite här och var. Som sagt, jättepolerat är det inte. Men för det mesta, och speciellt med en kompis bredvid, är spelet tokroligt. Vill du ha skräck, leta annorstädes, men nöjer du dig med att våldsmörda paranormalt otyg på löpande band så är F.3.A.R. ett perfekt fix. Och slutligen måste jag nämna en liten obetydlig detalj som de flesta säkert klarat sig utan. Slowmotionfunktionen. Den är briljant (även om den snabbt tröttar ut andraspelaren, ifall man inte tydligt förvarnar). Aprolig, och perfekt för ett seghuvud med långsamt avtryckarfinger, som jag. Att vrida runt ett hörn med en lurande soldat bakom och hagelbraka honom rakt i hjärnan innan han hinner säga ”where did he GOOEÖH!?” är en nära på oslagbar känsla.

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.