”img_onload(1,416); Den här recensionen är hämtad från LEVEL 66. 2000-talets kanske allra viktigaste spel har restaurerats och blivit högupplösta. LEVEL förklarar varför Fumito Uedas poetiska betraktelser över kärlek och död är viktigare idag än någonsin. Ända fram till Ico handlade spelutveckling om att lägga till mer. Kontroller fick fler knappar och styrspakar, tre dimensioner var automatiskt bättre än två och spelkritiker delade ut betyg efter antalet polygoner karaktärerna var uppbyggda av och hur många timmar spelet varade. Fumito Ueda var den första …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. img_onload(1,416); Den här recensionen är hämtad från LEVEL 66. 2000-talets kanske allra viktigaste spel har restaurerats och blivit högupplösta. LEVEL förklarar varför Fumito Uedas poetiska betraktelser över kärlek och död är viktigare idag än någonsin. Ända fram till Ico handlade spelutveckling om att lägga till mer. Kontroller fick fler knappar och styrspakar, tre dimensioner var automatiskt bättre än två och spelkritiker delade ut betyg efter antalet polygoner karaktärerna var uppbyggda av och hur många timmar spelet varade. Fumito Ueda var den första spelutvecklaren som skalade av istället för att addera. Där samtida Playstation 2-titlar aldrig missade en chans att flexa de grafiska musklerna och använde filmsekvenser och röstskådespelare för att berätta alltmer storslagna historier skapade Ueda något helt annat. Den lille pojken med hornen och hans flykt från den ödsliga slottsruinen tillsammans med den bleka prinsessan Yorda påminde inte om något annat vi sett. På pappret handlade Ico om att dra i spakar och hoppa över avsatser, men egentligen var det en fridfull betraktelse över vänskap och kärlek, sorg och ensamhet. Ico var spelet där Ueda med minimala medel förmedlade mer på tre minuter än de flesta episka rollspel klarade av på hundra timmar, spelet som lärde oss att stillsam eftertanke hade en lika självklar plats i spelvärlden som ett snabbt avtryckarfinger. Ögonblicket när Ico för första gången sträcker ut sin hand mot Yorda och leder ut henne i solens milda strålar var också födseln för den moderna spelindustrin. BESKYDDAREN Classics HD: Ico & Shadow of the Colossus är precis vad titeln antyder, en hd-samling med 2000-talets mest unika spelupplevelser i tekniskt upputsade versioner. Och till skillnad från många av de senaste årens återutgivningar blir det aldrig något hårt uppvaknande att spela Team Icos subtila mästerverk idag. När jag återvänder till Fumito Uedas förtrollande världar blir jag tvärtom överraskad över hur spelen nästan berör mig ännu starkare idag, hur de vuxit och åldrats med en värdighet som är få titlar förunnade. Att Ueda varit inblandad i nästan varenda detalj i sina spel – från källkodsprogrammering till designen av Icos de Chiroco-inspirerade europeiska omslag – har gett spelen en enhetlighet som få andra titlar besitter. Den nu legendariske producenten etablerade sig redan från ruta ett som en av spelvärldens få verkliga auteurer, en man med djup konstnärlighet integritet och ett högst personligt uttryckssätt. Många har analyserat motiven Ueda använt sig av i såväl de båda Playstation 2-spelen som kommande The Last Guardian och informellt kallat de tre spelen för beskyddartrilogin. Alla tre titlar bygger på en dynamik mellan en angripare, en beskyddare och någon som ska beskyddas. I Ico är du beskyddaren som måste hjälpa Yorda, i Shadow of the Colossus agerar du angriparen som för att återuppväcka en död flicka ger sig på de enorma kolosserna och i The Last Guardian kommer du slutligen inta rollen som en ung pojke som beskyddas av ett fågelmonster. Uedas spel är också ordlösa. Hans karaktärer talar knappt, och när de gör det är det ofta med språk som vi inte förstår. Trots det lyckas de förmedla så många känslor bara genom små gester, ljud, ansiktsuttryck. Det är så talande att Ico i grund och botten är ett spel som handlar om att hålla någon i handen, eftersom det ändå är kommunikation i dess renaste form. Team Ico arbetar även mycket med ytor, och båda spelen i den här samlingen utmärker sig genom sina enorma öppna landskap och tomma rum. Det är ett briljant grepp för att förmedla den där känslan av att vara ensam i världen som står i centrum för både Ico och Shadow of the Colossus. Dess fokus på känslor och djupt mänskliga teman gjorde att Ico blev bevisföremål i ”spel som konst”-debatten långt innan Blow, Humble och hela deras garnison indieakademiker förvandlade den till ännu mer av en icke-fråga. Varför just Ico blev en perfekt representant för spelmediets konstnärliga potential är lätt att förstå. Visst är spelet bedårande vackert med trolska miljöer, meditativ stämning och originell arkitektur, men i ännu större grad handlar det om att Ueda aldrig hymlat med att han i första rummet skapar just spel. Där Rez byggde på musik, Planescape: Torment på litteratur och Silent Hill 2 på film drog Ico in som en viskande stormvind och visade att spel kunde bjuda på djupt emotionella och mångbottnade upplevelser utan att för den delen använda sig av andra mediers berättartekniker. Känslan av samhörighet när jag hjälper Yorda upp för en hög kant och verkligen känner hur Ico använder all den styrka hans lilla kropp kan uppbära för att lyfta henne, desperationen när jag måste jaga ikapp en av skuggvarelserna som kidnappat prinsessan, den svindlande känslan av att stå på ett av slottets torn och titta ut över ruinerna – allt är upplevelser som inte hade varit i närheten av lika starka i ett annat format. Drar man det till sin spets var ju Ico egentligen bara ett åtta timmar långt eskortuppdrag, medan Shadow of the Colossus är 16 galet episka bossfighter. Mer spel än så blir det inte, och på det sättet är Fumito Uedas titlar perfekta representanter för mediet på ett sätt som dialogtunga rollspel aldrig kan bli. ODÖDLIGT Att återvända till Ico idag är som att återuppleva den första kärleken med all den livserfarenhet som bara ett decennium av glädje och sorg, besvikelser och framgångar kan föra med sig. Det är intressant att spelet fortfarande väcker så starka känslor i mig trots att jag vid det här laget kan vartenda pussel utantill. Spelet har precis samma brister idag som när det kom – och de är precis lika oviktiga i 1080p-upplösning som på en gammal tjock-tv. I vilket annat spel som helst hade kameran, precisionen i plattformshoppen eller den malplacerade slutstriden utgjort stora problem, men i samma sekund som Ico ropar till Yorda och hon med fjäderlätta steg kommer springande över gräsmattan i en slottsträdgård full av kvittrande fåglar glömmer man bort alla skönhetsfläckar. Ico har varken lika smarta pussel som Braid eller utmanande plattformshopp som Super Mario Galaxy, men dess hjärta bultar hårdare än i något annat spel. Om Ico handlar om den första kärleken är det lätt att se Shadow of the Colossus som ett spel om den sista. Min andra sejour med Uedas andra äventyr känns nästan ännu mer drabbande än den första, och det är faktiskt restaureringsarbetets förtjänst. Shadow of the Colossus skapades till en konsol som inte klarade av att förverkliga alla ambitioner. I den här versionen är all den bristande teknik som plågade originalversionen som bortblåsta, och det gör underverk för inlevelsen. Faktum är att Shadow of the Colossus idag nästan känns som en ännu starkare upplevelse än Ico, mycket tack vare spelets ödesmättade stämning. Det är ett mörkt och hemskt spel från den suggestiva inledningen till det berömda slutet. Dess grå färgskala och skuldtema bildar en perfekt kontrast mot Icos ljusa miljöer och upplyftande kärlekshistoria. När kolosserna en efter en faller med desperata vrål av smärta och floder av svart blod börjar tvivlet sprida sig i såväl Wander som spelaren. Sättet som Ueda sätter perspektiv på hjälterollen är fantastiskt, när du börjar inse att allt du gör för att rädda den döda flickan sakta men säkert förvandlar dig till ett monster. Ico och Shadow of the Colossus Collection har så många ögonblick som går rakt in i själen på mig. Det handlar oftast om små detaljer, som sättet Ico och Yorda båda sjunker ihop av utmattning på någon av stensofforna där du kan spara ditt spel och du verkligen kan känna deras lättnad över att få ett ögonblick, en sekund, att bara andas ut. Jag blir fortfarande rörd till tårar av hästen Agros trofasthet, känner ensamheten värka i kroppen när jag spanar ut över de enorma ytorna där inte en levande själ syns till. Och så den där lilla skakningen. Ni vet vad jag menar. När Ico fattar Yordas hand och hon inte hinner med i hans tempo. Hur hon undslipper sig en svag liten flämtning samtidigt som det rycker lite, lite i din dual shock-kontroll som för att demonstrera att du dragit lite för hårt. Normalt sett är jag en typisk stresspelare som konsekvent håller sprintknappen nedtryckt genom vartenda 30-timmarsäventyr, men jag springer nästan aldrig i Ico. Yorda hinner ju inte med. Ico & Shadow of the Colossus är en fantastisk uppdatering av två mästerverk som hade varit precis lika relevanta utan hd-upplösning och motion blur-effekter. Redan innan den avslutats har Team Ico med sin beskyddartrilogi skapat några av tidernas viktigaste – och bästa – spel. Fumito Ueda har en gång för alla bevisat att spel kunde vara så mycket mer än bara summan av sina beståndsdelar och att en kärleksfull viskning kan eka längre i evigheten än vilket skrik som helst.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Recension: Ico & Shadow of the Colossus Collection HD (Eurogamer - Reviews)
2. Recensionen av Ico och Shadow of the Colossus i HD..! (Press2play.tv » Gameplay)
3. Ico and Shadow of the Colossus HD Collection (GameElite)
4. Ico and Shadow of the Colossus HD Collection (Skillpoint.se - Recensioner)
5. Ico & Shadow of the Colossus Collection HD (Eurogamer.se • Recensioner)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.