”img_onload(1,416); Den här recensionen är skriven för Loading. Säg hej till Jungle Kartz. Racingspelet som får kvinnor att gråta och gör din Wii självmordsbenägen. Fakta: jag har aldrig skrattat så mycket åt ett spel förut. Oavsett om jag brummar fram genom de 32 banorna, låter markören dröja kvar vid något av de åtta karaktärsporträtten eller slungar ananas på mina motståndare finns det där. Skrattet. Det växer i magen, bubblar ut genom munnen och fyller min lägenhet. Jungle Kartz är nämligen roligt. Det är haktappande, förbluffande roligt – eftersom det är …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. img_onload(1,416); Den här recensionen är skriven för Loading. Säg hej till Jungle Kartz. Racingspelet som får kvinnor att gråta och gör din Wii självmordsbenägen. Fakta: jag har aldrig skrattat så mycket åt ett spel förut. Oavsett om jag brummar fram genom de 32 banorna, låter markören dröja kvar vid något av de åtta karaktärsporträtten eller slungar ananas på mina motståndare finns det där. Skrattet. Det växer i magen, bubblar ut genom munnen och fyller min lägenhet. Jungle Kartz är nämligen roligt. Det är haktappande, förbluffande roligt – eftersom det är så haktappande, förbluffande och totalt tragikomiskt uselt. Men låt oss ta det från början. Att uppleva Brain in a Jars (ja, studion heter faktiskt så) partyracer är som att se en introduktionsvideo för nyanställda vid Nintendos Mario Kart-division. ”Så här ska ni inte göra,” föreställer jag mig att Shigeru Miyamoto bistert säger, och pekar mot den laddningsskärm som ögonblickligen möter alla de stackars själar som gjort misstaget att stoppa in Jungle Kartz i sin Wii. ”Och inte så här heller” fortsätter han och anmärker på den bedövande tråkiga bandesignen, där de hjärnlösa utvecklarna har försökt plagiera klassiska lopp som Bowser’s Castle och Shy Guy Beach – med så pinsamt och dynamikbefriat resultat att man bara vill sjunka genom de Nintendo 64-murriga kulisserna som ringar in banorna. Vilket man också gör, titt som tätt. För på Brain in a Jars kontor bär man stolt skjortor med texten ”Buggtestande är för fjollor ”. Och de dagar dessa ligger i tvätten varierar de anställda med kläder som säger ”Vi försökte kopiera Wind Wakers grafiska stil, men allt vi fick var den här usla skiten” och ”Alla blå skal var slut så vi måste slåss med frukt och spindelväv istället, sry”. Men visst, det skulle ändå kunna fungera. För trots buggarna, trots estetiken från avgrunden och trots det faktum att karaktärerna ser ut att vara refuserade Disney Channel-missfoster – ett gäng ”fun-loving animals” med tigern Sass och gorillan Gus i spetsen – så skulle Jungle Kartz kunna räddas från Gehennas eldar. Om bara en kugge i det stånkande, pustande och oljeläckande maskineriet lyckades snurra som den ska. Körkänslan. Grejen är bara den att någon känsla för fart inte existerar. Alls. Bilarna glider fram, sladdriga och svårkontrollerade, utan att man någonsin känner vinden mot ansiktet. Man får aldrig hoppa, aldrig drifta i kurvorna. Några segelflyg existerar inte i Dimension KartZ. När man kör rätt in i en vägg hörs ingenting. När bilarna plötsligt spontanexploderar hörs ingenting. Och när fordonen rullar ned i en puttrande lavapöl då, tja, känner man absolut ingenting. Ingen frustration, ingen glädje. Bara en förundran över att någon som har kärleken, passionen och tålamodet att kämpa sig igenom en flerårig spelutbildning nöjer sig med att skapa … detta. En titel som får mediokra Sonic & Sega All-Stars Racing att framstå som ett tidlöst mästerverk. ”Tänk att det finns barn som kommer att få Jungle Kartz i juklapp,” säger jag uppgivet till min flickvän som lyckligt ovetande kommer in rummet trots att alla hennes instinkter borde skrika ”fly, din dåre, fly!”. ”Hurså?” undrar hon. ”Ja, du vet. Ungarna önskar Mario Kart 7, föräldrarna har inte särskilt bra koll på spel, och när stackarna sliter av paketpappret möts de av tigern Sass sociopatflin.” ”Det … det där är faktiskt hemskt. Usch. Titta, det kommer en tår!” snyftar hon till och, ja, där rinner faktiskt en droppe salt. Med fuktig blick ser hon hur min sportbil fastnar i en vägg. Mumlar ”fy fan” och går sin väg, lätt illamående. Jag pressar mig. Fortsätter spela. Tänker på hur roligt det ska bli att ta fram verktygsbacken och bara SÅGA. Men efter en stund försvinner till och med skadeglädjen. Snart känner jag bara tomhet. Vare sig jag väljer spellägena quick race, time trial eller tournament (läs ”torment”) kvider jag av smärta. Det är tortyr. En smattrande kulspruteattack mot alla sinnen. Jag börjar hata jobbet som spelskribent. Jag börjar hata spel. Vid några korta, fruktansvärda sekunder snuddar jag till och med vid tanken att döden kunde vara ett alternativ för att slippa lidandet. Och då händer det. Min Wii försöker begå självmord. Plötsligt fryser skärmen och rummet fylls av ett enerverande och dovt ”BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ…” som får det att krypa i sinnet. Ett avsked. Ett dödsskri. Jag stirrar apatiskt på den stelnade, murriga bilden som föreställer en ful leopard i en ännu fulare bil. Svettpärlor tränger fram i pannan. Jag börjar flacka med blicken, tappar wiimoten och känner hur något börjar växa i mig. Hur ett okontrollerbart muller fortplantar sig från magen till luftstrupen och bubblar ut i lägenheten, högt och hysteriskt och med en anstrykning av vansinne. Jag skrattar. Men inombords gråter jag som på tusen begravningar.

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.