”Helghast låter som någonting man klär ut sig till på Halloween, men är i själva verket en ras som har för avsikt att utsätta sin omvärld för hemskheter. De människoliknande varelserna har sitt hem på Helghan och ungefär som i Alien ska man åka hem till dem för att få slut på eländet. Killzone 2 slutade med att man gjorde livet surt för ledaren Scolar Visari och nu ska man sänka detta imperium som genom förlusten av sin ledare dragits in i interna stridigheter. Man spelar återigen som Sev och ska tillsammans med sin kompis Rico fly från de olika fraktionernas våldsamma …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Helghast låter som någonting man klär ut sig till på Halloween, men är i själva verket en ras som har för avsikt att utsätta sin omvärld för hemskheter. De människoliknande varelserna har sitt hem på Helghan och ungefär som i Alien ska man åka hem till dem för att få slut på eländet. Killzone 2 slutade med att man gjorde livet surt för ledaren Scolar Visari och nu ska man sänka detta imperium som genom förlusten av sin ledare dragits in i interna stridigheter. Man spelar återigen som Sev och ska tillsammans med sin kompis Rico fly från de olika fraktionernas våldsamma kamp om makten för att så småningom kunna återansluta sig till organisationen ISA, vars mål är att hindra de lätt kolonialistiska helghastarna från att överta jorden. Storyn är överlag lite mer utvecklad än i föregångarna och vi får även en inblick i hur helghastarna är när de inte är krigiskt sinnade. Det faller inga tårar ner för kinderna men det är ett intressant grepp som ger spelet extra djup och det kan behövas i en genre och en spelserie som annars mest går ut på att folk ska döden dö. Spelet i sig påminner mycket om föregångaren men miljöerna är mer varierade vilket åtminstone jag tycker är skönt. Om vår värld inte genomgår ständig förändring och känns levande så blir vi alla narkomaner, som arkitekten Hans Westman uttryckte det. Smärre förändringar har dessutom också gjorts i spelmekaniken, bland annat är det numera betydligt roligare att utkämpa närstrider utan skjutande än vad det varit tidigare. Spelkontrollen är också smidigare än den var i föregångaren – på gott och ont. Även om det känns bra att inte behöva bli frustrerad som ett kopplat djur, så kändes kontrollen tidigare vara i logiskt samförstånd med den klumpigt utrustade herre man själv spelade som. Men fördelarna övervinner nackdelarna i det här fallet – realistiskt eller inte, smidig kontroll är alltid att föredra. Svårighetsgraden har minskats något från det föregående spelet, inte minst genom att övriga karaktärer kan få för sig att ta hand om dig när du råkat illa ut. Det bidrar till ökad realism och får en gärna att vara lite strategisk i det avseendet att man funderar på var man befinner sig i relation till varandra. Däremot bör man aldrig vara helt säker på att man kommer få hjälp, ens kolleger är lite… oberäkneliga. Det bjuds dock på bra motstånd, kampanjen lite mindre än sex-sju timmar för en normalbra spelare och tolv timmar för mig, och det gäller fortfarande att tänka över varje drag i den mån det går (för tempot är högt) men det känns alltid överkomligt och det är inte världens största grej att dö utan sådant händer ibland utan alldeles för hård bestraffning. Grafiken är som väntat urtjusig och det finns även ett så kallat 3D-läge (hello 1993) och av vad jag kunnat märka så är det ungefär som det vanliga läget fast fulare, kantigare och med inslag av lagg. Oavsett vad man hade för avsikt att göra av den här funktionen så klarar jag mig alldeles utmärkt utan den. Och ljudet är bra så länge ingen väljer att säga någonting. Tyvärr förstör röstskådespelet och karaktärernas framtoning i övrigt en story som rentav kunde blivit gripande annars. Multiplayerläget är alright utan att vara spektakulärt. Banorna är gudskelov större nu och man har lagt till ett par spelsätt av mindre betydelse medan det strålande roliga Warzone-läget finns kvar. För mig som främst sitter i soffan och spelar med en god vän bredvid mig och några groggar framför oss känns det trevligt med ett bra co-op-läge som gör kampanjen än roligare att spela igenom. Killzone 3 har tappat lite av sin själ, lite av det unika, lite av det råa och det hårda men är fortfarande ett strålande actionspel, ett av de bästa till Playstation 3 hittills. Guerillas vilja att förbättra de speltekniska delarna som kritiserats ger fler fördelar än deras nedtoning av seriens tidigare originalitet ger nackdelar.

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.