”Det började som en avancerad teknikdemonstration. Milo var spelet där man kunde interagera med en fiktiv pojke, bara genom att konversera och röra sig. Det såg fantastiskt ut men det ledde aldrig till mer än just den uppvisningen. Det verkliga Kinect håller inte samma klass, även om här finns enorm potential. Kinect är en sensor som placerad intill tv:n läser av utrymmet framför. Spelaren skannas in och kan på så sätt styra gränssnittet med faktiska rörelser. För optimal upplevelse måste man dock stå minst två och en halv meter ifrån om man vill spela tillsammans. Redan …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Det började som en avancerad teknikdemonstration. Milo var spelet där man kunde interagera med en fiktiv pojke, bara genom att konversera och röra sig. Det såg fantastiskt ut men det ledde aldrig till mer än just den uppvisningen. Det verkliga Kinect håller inte samma klass, även om här finns enorm potential. Kinect är en sensor som placerad intill tv:n läser av utrymmet framför. Spelaren skannas in och kan på så sätt styra gränssnittet med faktiska rörelser. För optimal upplevelse måste man dock stå minst två och en halv meter ifrån om man vill spela tillsammans. Redan i kalibreringsfasen av Kinect ställer det till problem. Om man inte har två meter av tom yta framför sig måste man rensa bort vanliga vardagsrumsprylar om man inte vill riskera att Kinect ska tappa bort spelarna. Kinect erbjuder även ansiktsigenkänning, vilket i teorin betyder att man bara behöver ställa sig framför tv:n för att logga in med sin användare. Mycket av syftet med Kinect är just att det ska vara smidigt: att man bara ska kunna ”hoppa in”. Men att navigera i menyerna med rörelser är tämligen omständligt. Man för händerna över ikoner där man måste hålla dem stilla en kort stund. Med viss fördröjning och halvdan precision tar dessa rörelser betydligt längre tid än vad en knapptryckning på en vanlig handkontroll hade gjort. Kinect lider av fördröjningar, snäva utrymmesspecifikationer och långrandigt menypillande, men ett än större brott är alla halvdåliga spel som lanseras med hårdvaran. Här blir nämligen Kinects problem tydliga. Kinect joyride är redan från början baktungt: ett bilspel som man styr enbart med händerna, där avsaknaden av referens till något rattliknande gör att det knappt finns någon körkänsla. Kinect sports försöker konkurrera med Sony och Nintendos motsvarigheter, men med svajigt resultat. Återigen gör bristen på referenspunkter i sporter som bowling eller pingis att spelet tappar känsla. Kinect adventures i sin tur har problem med att läsa av rörelser, fastän poängen här är att flaxa med armarna och röra sig i sidled för att ta poäng, något som Eyetoy gjorde för många år sedan. Det finns dock spel som använder rörelsegimmicken till något relevant: kattpysslarspelet Kinectimals, dansspelet Dance central (recension nedan) och träningsguiden Your shape. Gemensamt för alla tre är att de försöker använda rörelsesensorn till något vettigt utan att tvinga fram rörelser som känns forcerade eller omotiverade. Kinect som hårdvara har potential att vara fräscht och nyskapande. Men i dagsläget utnyttjas det inte. De hårda kraven på miljön man spelar i känns lika osmidiga som menyförflyttningarna, som istället för att vara snabba och lätta tvingar spelaren till onödigt krångliga rörelser. Microsoft har hårt arbete framför sig om de vill övertyga oss om att Kinect kan vara något mer än dyr och omständlig hårdvara. Tove Bengtsson kultur@svd.se

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Ny Kinect-trio i textbänken (FZ)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.