”Spelets absoluta höjdpunkt inträffar redan i inledningsvideon. I snabba klipp visas den digra luntan välkända ansikten från Mario och Sonics respektive universum när de kämpar mot varandra i ett gäng actionfyllda grenar. Grafiken är skarp och färgglad, tempot är högt och jag rycks med. Stämningen sätts direkt och hoppet om ett bättre spel än det genomusla ” Mario & Sonic at the Olympic Winter Games ” jag tvingade mig igenom för ett par år sedan börjar spira. Samtidigt tvingar jag mig själv minnas att även Winter Games inleddes med en videosnutt som höjde mina …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Spelets absoluta höjdpunkt inträffar redan i inledningsvideon. I snabba klipp visas den digra luntan välkända ansikten från Mario och Sonics respektive universum när de kämpar mot varandra i ett gäng actionfyllda grenar. Grafiken är skarp och färgglad, tempot är högt och jag rycks med. Stämningen sätts direkt och hoppet om ett bättre spel än det genomusla ” Mario & Sonic at the Olympic Winter Games ” jag tvingade mig igenom för ett par år sedan börjar spira. Samtidigt tvingar jag mig själv minnas att även Winter Games inleddes med en videosnutt som höjde mina förväntningar till en nivå som spelet var väldigt långt ifrån att infria. En minispelssamling där minispelen måste låsas upp är en märklig sjukdom som drabbat alla möjliga spel de senaste åren. Ett sätt att förlänga spelupplevelsen som är lika idiotisk som den är vanligt förekommande. I London 2012 kan man välja fritt mellan grenarna redan från början. Ett alternativ som borde vara en självklarhet, men som ingjuter en känsla av tacksamhet hos mig ändå. Ingen räv har två svansar. En räv har en svans mer än ingen räv. Alltså har en räv tre svansar. Förutom att välja mellan enstaka grenar finns det också ett längre spelläge kallat London Party. Det är förvånansvärt okonventionell tolkning av de olympiska spelen. Fyra spelare springer runt på Londons gator och tävlar om klistermärken att fylla en karta med. När en spelare lyckats fylla alla sina tomma rutor med klistermärken står denne som segrare på prispallen. Närmaste jämförelse blir ofrånkomligen Mario Party. Utöver de vanliga olympiska grenarna finns ett gäng minispel utströdda. Myntsamlande, Lakitu-jakter och frågesporter inkluderade. Personligen går jag genom livet med ett Mario Party-beroende som aldrig lyckas bli riktigt tillfredställt. Att ett OS-spel tar ett stort steg mot denna klassiska spelserie är bara positivt för mig. Men jag tror inte att alla kommer att hålla med. Med ett Mario Party-liknande koncept kommer nämligen en stor portion slump som ett brev på posten. Man får inte se Doctor Ivo Robotnik i badbyxor. Tråkigt, speciellt för alla ni som haft det som främsta köpargument. Ni vet vem ni är.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Recension: Mario & Sonic at the London Olympic Games (Eurogamer.se • Recensioner)
2. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games (GameElite)
3. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games (Gamereactor)
4. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games (FZ)
5. Mario & Sonic at the Olympic Winter Games (GameElite)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.