””Waluigi nambeeähr wahn!” vrålar Waluigi varje gång han gör mål. Jag har säkerligen hört honom vråla det femtio gånger. Och jag hatar det. ”Waluigi nambeeähr wahn!” är antagligen Mario Sports Mix största minus. Okej, kanske inte. Mario Sports Mix är nämligen, tyvärr, en besvikelse i stort. När något har ”Sports Mix” i titeln förväntar man sig kanske inget enormt mästerverk, men i gengäld förväntar man sig absolut inte ett såhär identitetslöst och idéfattigt spel när ”Mario” står före. I Mario Sports Mix är inramning såväl som spellägen är i alla högsta grad …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. ”Waluigi nambeeähr wahn!” vrålar Waluigi varje gång han gör mål. Jag har säkerligen hört honom vråla det femtio gånger. Och jag hatar det. ”Waluigi nambeeähr wahn!” är antagligen Mario Sports Mix största minus. Okej, kanske inte. Mario Sports Mix är nämligen, tyvärr, en besvikelse i stort. När något har ”Sports Mix” i titeln förväntar man sig kanske inget enormt mästerverk, men i gengäld förväntar man sig absolut inte ett såhär identitetslöst och idéfattigt spel när ”Mario” står före. I Mario Sports Mix är inramning såväl som spellägen är i alla högsta grad en axelryckning. Något av det första som slår mig när jag sätter igång och spelar är hur otroligt undermånig AI:n är. När alla tre kupper i alla fyra sporter är avklarade har jag ännu inte förlorat en gång. Till och med på de sista banorna ska det gå väldigt dåligt för att jag inte ska slå motståndarna med dubbla siffror. Den största svårigheten är att spelet ibland blir så rörigt att man har svårt att hänga med i vad som händer. Visserligen finns möjligheten att spela på en svårare svårighetsgrad, men inte förrän jag klarat alla kupper inom en sport. Spelet blir mer av en repetitiv syssla än något roligt. Det är för övrigt ett otyg när det kommer till partyspel: upplåsbara saker. När ett spel är gjort för att spela ensam i ett storyläge är det roligt att låsa upp saker på vägen. Men i ett partyspel ska allt finnas där från början så att man faktiskt kan få ha lite… party. Jag tycker inte det är roligt att harva mig igenom ett tråkigt enspelarläge, och casualspelaren som skaffat spelet för att förnedra vännerna på förfesten kommer tycka ännu mindre om det. Trots den fantastiska uppfinningsrikedomen Marioserien visat prov på genom åren är de flesta banor i Sports Mix rent ut sagt skittråkiga. Bleka och fantasilösa. Och de är det värst i hela upplåsningssoppan: de få roliga banorna måste låsas upp. Och inte bara en gång, utan en gång för varje sport. Risken finns dessutom att man missar att låsa upp de roliga banorna under första genomspelningen, och då får man glatt se till att spela om kupperna igen. Bowser Jr. Boulevard, spelets i särklass roligaste arena Men Sports Mix är ju faktiskt inte gjort för att spela ensam. Det ska ju spelas många. Och med en mänsklig motståndare lyfter spelet faktiskt. Men inte till några astronomiska höjder. Inramningen är fortfarande supertråkig och det tar alldeles för lång tid att komma igång. Trots en så otroligt enkel premiss, och ibland löjligt självspelande matcher, så tar det lång tid för någon att bekanta sig med alla funktioner. Speciellt eftersom de skiljer sig lite åt från gren till gren. Jag kan inte hjälpa att tänka att man nog hade kunnat göra spelet lite med strömlinjeformat. Vill man ha något kul att spela med vännerna funkar vilket som av Raving Rabbids-spelen och om man letar efter arkadsport med vift är NHL Slapshot ett bra alternativ. Mario Sports Mix är, Trots mina många hårda ord, inget värdelöst spel. Det är ett ofta helt okej spel. Men om man letar partyspel till Wii är alternativen både många och bättre.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Recension: Mario Sports Mix (Eurogamer - Reviews)
2. Mario Sports Mix (Gamereactor)
3. Mario Sports Mix (FZ)
4. Mario Sports Mix (Level 7)
5. Dancing Stage: Mario Mix (Gamereactor)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.