”Ännu en generation Pokemon har nått oss här i väst. Ännu en gång ska vi leta, fånga slåss och vinna. Ännu en gång uppfyller Game Freaks alla kriterier som krävs för ett fullfjädrat bärbart rollspel och med nya och spännande – om än lite vingklippta – grepp får vi se den bestående potentialen i det på ytan simpla konceptet. Pokemon Black är extremt likt sina föregångare i de flesta avseenden, vilket utvecklarna väldigt medvetet har anpassat sig till genom att låta vana spelare blir mångfaldigt belönade för sina förkunskaper. Ett exempel är när huvudpersonen blir …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Ännu en generation Pokemon har nått oss här i väst. Ännu en gång ska vi leta, fånga slåss och vinna. Ännu en gång uppfyller Game Freaks alla kriterier som krävs för ett fullfjädrat bärbart rollspel och med nya och spännande – om än lite vingklippta – grepp får vi se den bestående potentialen i det på ytan simpla konceptet. Pokemon Black är extremt likt sina föregångare i de flesta avseenden, vilket utvecklarna väldigt medvetet har anpassat sig till genom att låta vana spelare blir mångfaldigt belönade för sina förkunskaper. Ett exempel är när huvudpersonen blir introducerad till datorsystemet av pokemonprofessorn och hon inte kan delge varför det står ”someone’s computer” eller vem ”someone” är, bara att det måste vara en trevlig prick som låter oss använda dennes dator. Dessa flörtar görs dock med sådan finess att en nya spelare inte ens kommer märka av det – eller faktumet att det är den femte generationen de spelar. Game Freaks har nämligen skalat av allt överflödigt i den femte generation fickmonster, vilket innebär en mer gedigen helhetsupplevelse, där första varvet av spelet konsekvent håller sig till 156 nya pokemon du stiftar bekantskap med. De har alltså valt bort myllret som blir när generationerna pokémon blandas, och istället får vi ett nytt fräscht äventyr med en tydlig röd tråd. Ett exempel på en viktig designmässig förändring är att man kan använda en och samma TM hur många gånger man vill, utan att den förbrukas. En TM, technical machine, kan ge en pokemon en attack eller egenskap som den inte får genom levlande. Eftersom att TM:s finns utspridda och går att hitta lite varstans fyller man strax på sin ryggsäck tills man har ett helt bibliotek av förmågor man obehindrat kan testa på lämplig pokemon. Detta påverkar oerhört hur modig en spelare blir att prova nya saker och samtidigt som det är en förenkling som ger ett mer förlåtande spelsystem blir det också ett intressant och roligt grepp som först får inbitna strateger att lyfta på ögonbrynen, för att sedan släppa ögats muskelspänningar långsamt och istället nicka medgivande. Pokemonseriens estetiska värde har varierat skandalöst mycket de gångna generationerna. Det dalade successivt med tidigare generationer men har nu uppnått vad som kommer ses tillbaka på som goda pixeldagar. Game Freaks har konsekvent valt att endast använda sig av polygoner och tre dimensioner där det är nödvändigt vilket gör att miljöer är klart förbättrade från förra generationen. Karaktärssprites är oftast fina och välgjorda, men i strid är de för inzoomade och upplevs lågupplösta, stela eller fult animerade och kan påminna mer om South Parks Chinpokomon än verkliga Nintendoprodukter. Stämningen som kan infinna sig vissa stunder lyfter dock skavankerna, och med fin musik och högklassiga detaljer får det världen att stundtals glänsa och bli DS-spelarens bärbara lyx-mys och ögongodis. Spelet avnjuts som bäst när man gottar ned sig i Pokemon-encyklopedier och man trånar, längtar och nästan försmäktar när man läser om alla möjligheter man har att ’bli allra bäst och bygga upp ett lag’! Jag skämtar inte när jag också vill ’söka och fånga flest och träna dem var dag’. Det är något speciellt med ett japanskt rollspel som inte bara låter dig möta en morot i skogen som du förgör på en attack, utan gör det möjligt för dig att träna upp den där till synes meningslösa rotfrukten till en jättestor morot med magrutor som till slut hjälper till att rädda världen. Eller i alla fall rädda den från förändring. Spelet tar för första gången i seriens historia upp någonting vi alla har tänkt på när det gäller pokemons grundidé; det etiska problemet med pokémontränande. Hela den värld Game Freaks har byggt är skapad kring premissen att fånga och kontrollera pokémon. Här bryter man på ett sätt ny mark när man för första gången låter seriens ständigt återkommande kriminella rörelse (den här gången som rättsaktivister) ta upp frågan, som då för första gången är ett ämne som faktiskt känns relevant och äkta. Utan större svårigheter skulle alla ”goda” i spelet (inklusive huvudpersonen) diagnostiseras av en psykoanalytiker med försvarsmekanismen ’bortträngning’ då ingen gör det minsta anspråk att ta till sig kritiken från den PETA-liknande aktiviströrelsen. Tyvärr vågar inte frågan tas upp på riktigt utan ackompanjeras istället av dramatisk musik som signalerar ”nu pratar de onda” och dialogrutor som mellan raderna säger att anhängarna är hjärntvättade. Spelglädjen som finns i Pokemons grundkoncept står sig lika stark nu som på nittiotalet. Nya grepp om design och story till trots vågar inte utvecklarna gå hela vägen men förlåts ändå sina misstag tack vare det goda hantverket. Det på ytan simpla konceptet i att fånga och träna vilda monster fortsätter trollbinda generation efter generation – men med bestående potential som ihärdigt viskar att konceptet fortfarande kan leverera. Om än med 4 års mellanrum.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Recension: Pokémon Black & White (Eurogamer - Reviews)
2. Pokémon Black Version (FZ)
3. Pokémon Black (Level 7)
4. Pokemon Black (Loading)
5. Pokémon Black (Gamereactor)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.