”img_onload(1,416); Den här recensionen är hämtad från LEVEL 67. Id Software överger demonerna och utforskar istället livet efter apokalypsen. Men världen de målar upp har fler problem än bara mutanter. Allt som hörs är ett stilla piano. Id Softwares senaste spel inleds inte med några djävulsfigurer, pentagram, explosioner eller söndertrasade tarmar. Inga skrik, ingen hårdrock, inga kroppsvätskor – bara ett långsamt plinkande. Vi ser en klart lysande sol i ett hav av svart. Stenfragment. Och så en asteroid som sakta flyter in i bild på sin kollisionskurs med jorden. Ett …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. img_onload(1,416); Den här recensionen är hämtad från LEVEL 67. Id Software överger demonerna och utforskar istället livet efter apokalypsen. Men världen de målar upp har fler problem än bara mutanter. Allt som hörs är ett stilla piano. Id Softwares senaste spel inleds inte med några djävulsfigurer, pentagram, explosioner eller söndertrasade tarmar. Inga skrik, ingen hårdrock, inga kroppsvätskor – bara ett långsamt plinkande. Vi ser en klart lysande sol i ett hav av svart. Stenfragment. Och så en asteroid som sakta flyter in i bild på sin kollisionskurs med jorden. Ett århundrade senare är planeten som förbytt. Nedslaget ett sekel tidigare utplånade den mänskliga civilisationen så som vi känner den. Det som återstår av vårat släkte är utspridda i små bebyggelser och lever i ständig skräck för mutanter, banditer och en fascistisk organisation kallad The Authority. Det är i denna värld huvudpersonen vaknar upp efter att ha legat nerfryst sedan apokalypsen. Till det yttre ser Rage ut som en korsning mellan Fallout 3 och Borderlands. Men likheterna slutar just vid ytan. Rage må ha en värld som är fantastiskt stor och vidsträckt men den används aldrig till någonting annat än rena transportsträckor. För att vara ett spel som ser öppet ut är det nämligen nästan skamligt slutet och den som hade hoppats på att få förlora sig bort på slumpmässiga upptäcktsfärder fyllda av smultronställen som i Fallout 3 eller drunkna i loot som i Borderlands kommer att bli besviken. Rage har ett fåtal ordentliga städer. Resten av världsytan består av ett stort ödelandskap som man måste färdas igenom för att ta sig till olika uppdrag. Dessa utspelar sig i sin tur på separata platser avskärmade från resten av världen och är utformade som linjära actionbanor. Det här gör att det aldrig finns någon anledning att försöka utforska de stora slätterna och öknarna eftersom det ändå inte finns någonting att hitta. De blir rena laddningstider, förklädda till äventyr. VÄRLDEN EFTER UNDERGÅNGEN Doom skulle från början ha en gigantisk, sömlös värld. Quake skulle i sin tur innehålla rollspelselement. Så blev det inte och trots att Rage kommer närmare den visionen än alla Ids tidigare spel har Texas-studion inte heller denna gången nått hela vägen fram till målet. Om man å andra sidan ignorerar all potential som slängts i sjön och ser Rage för vad det är kan man inte förneka att det är en mycket genomarbetad produkt. Id har gjort underverk med grafiken, inte bara på ett tekniskt plan utan även rent designmässigt. Världen efter undergången är en fascinerande plats och trots att områdena runt omkring städerna är sterilt tomma finns det desto mysigare ställen innanför civilisationens murar. Dessutom prickar Rage det absolut viktigaste i ett fps: själva striderna. Vapnen har en skön känsla, granaterna spränger fienderna till köttiga blodmoln i bästa Doom- eller Quake-anda och motståndarna är ovanligt rörliga och oförutsägbara. Speciellt mutanterna har en förmåga att göra en så pass enkel sak som att springa framåt till någonting spännande då de mitt i steget kan få för sig att kasta sig i sidled, hoppa upp i taket eller skutta rakt över hinder. Och i och med att Id verkade tro att det räckte med att släcka ner ett rum och sedan spawna ett par fiender i ryggen på spelaren för att ”skapa tät stämning” i Doom 3 är det skönt att se att företaget återigen behärskar genren som de en gång i tiden skapade. Lite mer överraskande är att Id inte heller verkar ha några problem med racinggenren. En stor del av Rage går nämligen ut på att köra Mad Max-inspirerade skrotbilar. Världen man åker igenom är som sagt ledsamt tom, men kontrollen och känslan är det inte alls några fel på. Gillar man att krocka, skjuta och volta runt som i Carmageddon eller Twisted Metal kommer man även att uppskatta det här. Däremot suger sparsystemet. Rage har ett högst sporadiskt checkpointsystem som man inte under några omständigheter ska lita på. Dör man får man räkna med att försöka rekonstruera stora delar av sin spelkväll och det rekommenderas starkt att man sparar manuellt med jämna mellanrum. Den här funktionen är dock gömd inne i en krånglig meny när det borde gå helt automatiskt. Kanske tyckte Id att den här lösningen var mer klassisk. Kanske tyckte de faktiskt att den var bra. Kanske var de bara sadistiska as. Rage är ett varumärke som håller för många spel framöver. Grunderna är stabila och världen är lika snyggt designad som den är ett imponerande tekniskt hantverk. Det som nu återstår är att gå steget längre och låta den växa till någonting mer än en gigantisk kuliss. Först då kan livet efter domedagen blomma ut på riktigt.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Vi uttrycker vår kärlek för Id Softwares Rage (Press2play.tv » Gameplay)
2. Recension: Rage (Eurogamer - Reviews)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.