”För oss som vill bli skrämda från vettet har TV- och datorspel alltid varit något av det ultimata mediet. Långt bättre än både böcker och film tack vare sin interaktivitet som drar upp engagemanget, adrenalinet och inlevelsen långt över den vanliga maxnivån. Både vad gäller kusligt atmosfäriskt berättande såväl som rena hoppa-till-effekter. De senaste åren har därför varit tuffa för oss som gillar skräck. Jämförelserna söker sig direkt till Afrikas torraste ökenområden med bara det fantastiska Amnesia: The Dark Descent som ett välbehövligt ispaket att linda runt …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. För oss som vill bli skrämda från vettet har TV- och datorspel alltid varit något av det ultimata mediet. Långt bättre än både böcker och film tack vare sin interaktivitet som drar upp engagemanget, adrenalinet och inlevelsen långt över den vanliga maxnivån. Både vad gäller kusligt atmosfäriskt berättande såväl som rena hoppa-till-effekter. De senaste åren har därför varit tuffa för oss som gillar skräck. Jämförelserna söker sig direkt till Afrikas torraste ökenområden med bara det fantastiska Amnesia: The Dark Descent som ett välbehövligt ispaket att linda runt pannan så att vi inte helt förlorar hoppet för genren. Detta eftersom resterande skräckspel och serier med åren tvångsadopterats av nya utvecklingsteam, skinande grafikmotorer och en helt ny syn på genren. Nu handlar det främst om uppföljarsyndromet, om högupplöst grafik som skall visa varje por i zombiernas hy och om skräckspel som egentligen bara är styltiga actionspel med några påklistrade ”cheap scares” i form av monster som hoppar fram och ropar ”BUH!”. Och buh säger jag tillbaka. Jag bu:ar skiten ur latheten i speldesignen, bristerna i atmosfären och hela den felaktiga vinkel som utvecklarna angripit genren på. Därför är det förstås svårt att hålla hypen i styr när Konami utlyste sin skräckmånad i mars då de skulle släppa hela tre Silent Hill-spel samtidigt. Ur ett marknadsföringsperspektiv är detta visserligen urbota korkat men chansen var ju ändå stor att den här hagelskottsprincipen skulle kunna bjuda på något halvbra spel. Eller i alla fall så visste vi ju automatiskt att fallskärmen Silent Hill HD Collection oavsett skulle kunna rädda alltsammans. Kom igen liksom. Ett gäng fantastiska spel, några av genrens absolut bästa, uppdaterade i klara högupplösta upplagor. Vad skulle någonsin kunna gå fel? Mycket så klart. Väldigt mycket. Det fanns en gång en fantastisk spelserie här. Den är borta nu. Silent Hill HD Collection är ett himla ljugspel. Var jag Konami så skulle jag verkligen inte ha hjärta att kalla detta vara sig för en ordentligt samling eller en ordentlig HD-uppdatering av serien. Om vi först tittar till samlingsljuget så innehåller Silent Hill HD Collection enbart två spel. Varför det är så finner jag ingen som helst förklaring till. Möjligen att Hijinx Studios (bara namnet får ju varningsklockorna att gå) medvetet vill göra en sopig samling? Det första Silent Hill antar jag är låst till PSN på något sätt, varför Xbox 360-ägare inte ska kunna få tag i det. Kan ju tyckas ganska fånigt men det är åtminstone en gnutta förståeligt. Silent Hill 4: The Room däremot. Vart tusan har det tagit vägen? Det finns verkligen ingen som helst ursäkt att inte ha med det. Hela den här HD-collection-hysterin har ju från starten kretsat kring att återbörda några av den sjätte konsolgenerationens definierande spelserier i bigpackutgåvor för en ny och gammal publik. Att Silent Hill 4: The Room som släpptes till både Playstation 2, Xbox och till och med PC inte är med finns det ingen ursäkt för. Vissa skulle säga att det inte gör något eftersom spelet ändå sög. Vilket förstås är en dum anledning. Silent Hill 4: The Room ingår i huvudkanon för Silent Hill-spelen och visst har det sina fans. Att inte ha med det är en gigantisk brist i denna så kallade ”samling” som nu snarare kan liknas vid någon bensinmacksskiva i stil med Birabärs volym 2.