”Visst är det trist att vara sist på senaste trenden? I några år nu har vi sett retroromantiken armbåga sig till ett självklart utrymme på spelmarknaden. Gång på gång har det demonstrerats hur det är möjligt att nå framgång med ett tydligt bakåtblickande formspråk – Nintendo lät Mario återgå till två dimensioner i New Super Mario Bros . och Capcoms Mega Man 9 gjordes helt och hållet i 8-bitsdoftande pixelgrafik. Nu är det dags för SEGA att testa konceptet på sin mångfaldigt dödförklarade maskot Sonic. Ja, mycket känns bekant när jag tar mina första steg i …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Visst är det trist att vara sist på senaste trenden? I några år nu har vi sett retroromantiken armbåga sig till ett självklart utrymme på spelmarknaden. Gång på gång har det demonstrerats hur det är möjligt att nå framgång med ett tydligt bakåtblickande formspråk – Nintendo lät Mario återgå till två dimensioner i New Super Mario Bros . och Capcoms Mega Man 9 gjordes helt och hållet i 8-bitsdoftande pixelgrafik. Nu är det dags för SEGA att testa konceptet på sin mångfaldigt dödförklarade maskot Sonic. Ja, mycket känns bekant när jag tar mina första steg i Sonics nya äventyr. Första banan är en tydlig blinkning åt inledningarna till igelkottens första respektive andra spel. Allt från fiender till grafisk stil och bandesignmässiga detaljer känns igen från de båda klassikerna. Och självklart går det fort, precis som det ska. Det enda som verkligen överraskar är kontrollen som bjuder på en ny manöver (som med tiden känns som en välkommen nyhet) och musiken, vars kvalitet verkligen svajar med sin enformigt Megadrive-emulerande ljudbild. Riktiga Sonic-rävar kommer garanterat även att märka och störas av de många detaljförändringar som gjorts i hur Sonic kontrolleras och rör sig. Igenkänningsfaktorn förblir hög genom hela spelet. Varenda en av de fyra banorna har en tydlig förlaga i antingen det första eller det andra Sonic the Hedgehog . Ständigt stöter jag på någonting som får mig att brista ut i ett nostalgiskt ”ah, just det!”. Desto mer sällan finner jag anledning att klämma ur mig ett ”wow!” eller ”vad häftigt!”. Sanningen är att denna självutnämnda comeback från Sonic är extremt fattig på nyheter. I mina ögon är det en stor besvikelse – när SEGA för en gångs skulle förstått vilka styrkorna är hos deras maskot, så ids de inte göra någonting nytt av den insikten. Någonting som emellertid imponerar i Sonic the Hedgehog 4 är den variation som banorna uppvisar. Varje bana har ett eget fokus och skiljer sig spelmässigt från alla övriga, även om grunden är densamma. Det hela är snyggt utfört och åtgärdar en brist som man ibland kände att de tidigare spelen i serien kunde lida av. Tråkigt är dock att spelet är så kort som det är. Jag springer igenom de fyra banorna, som alla är uppbyggda av tre delar, på två knappt två timmar. Det känns lite snålt då inramningen knappast är såpass varierad eller genomarbetad att den motiverar ett ett så kort äventyr. Med Sonic the Hedgehog 4 missar SEGA poängen med den nyretro som andra aktörer lyckats så bra med de senaste åren. New Super Mario Bros. var ett lysande spel just tack vare hur Nintendo gjorde någonting modernt och spännande genom att kombinera nytt och gammalt. Sonics nya spel känns inte modernt alls, trots den högupplösta grafiken. Resultatet är någonting som känns som en väldigt komprimerad remake av maskotens två första äventyr och även om jag har ganska roligt med Sonic the Hedgehog 4: Episode 1 , så har jag redan sett det mesta spelet har att bjuda på. Nu hoppas jag innerligt att SEGA vågar tänka i lite nya banor inför nästa episod.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Sonic the Hedgehog 4: Episode 1 (FZ)
2. Sonic the Hedgehog 4: Episode I (Gamereactor)
3. Recension: Sonic the Hedgehog 4: Episode I (Eurogamer - Reviews)
4. Sonic the hedgehog 4: Episod 1 (SvD)
5. Sonic the Hedgehog (Gamereactor)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.