”För länge sedan i en galax långt, långt borta utspelade sig en legendarisk kamp mellan Republiken och Imperiet. Ljuset och mörkret kolliderade i oförglömlig filmhistoria i sex delar som skulle komma att göra science fiction-genren mainstream, och än idag tittar hundratusentals människor regelbundet på Star Wars och förundras över hur George Lucas lyckats fantisera fram och dessutom realisera en så makalös värld. För ännu längre sedan i precis samma galax utspelade sig ett annat äventyr långt innan Jar-Jar Binks ens var påtänkt. I Star Wars: Knights of the Old Republic …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. För länge sedan i en galax långt, långt borta utspelade sig en legendarisk kamp mellan Republiken och Imperiet. Ljuset och mörkret kolliderade i oförglömlig filmhistoria i sex delar som skulle komma att göra science fiction-genren mainstream, och än idag tittar hundratusentals människor regelbundet på Star Wars och förundras över hur George Lucas lyckats fantisera fram och dessutom realisera en så makalös värld. För ännu längre sedan i precis samma galax utspelade sig ett annat äventyr långt innan Jar-Jar Binks ens var påtänkt. I Star Wars: Knights of the Old Republic fick vi stifta bekantskap med vår alldeles egna hjälte i Star Wars-universumet och vad som först såg ut som en hyfsat ambitiös avstickare skulle snabbt visa sig lura på fantastiskt finslipad spelbarhet och en story som, enligt en rejäl fanskara, överträffade de tre första episoderna i filmserien. En fanskara som jag faktiskt gärna sållar mig till. För när man tog bort filtret som är smink och redigering fick man ett annat, inzoomat perspektiv på Star Wars i stort. Jedis var inte nödvändigtvis snygga, kaxigt obrydda hjältar som gnällde sig närmare och närmare mörkret och Sith behövde inte alls vara psykopater som ville se världen gå under. Istället befann sig spelaren i en gråskala där många av valen vi hade gjort i verkliga livet slutligen definierade vår karaktär och avgjorde om han/hon drogs till ljuset eller mörkret. The Old Republic är i mångt och mycket en direkt uppföljare i Knights of the Old Republic-serien. Samtidigt går det alldeles utmärkt att börja med det här spelet istället för att söka sig bakåt i spelhistorien. Star Wars: Knights of the Old Republic var en saga om svek, mörker och passion – om vi ville det. På samma sätt var det en historia om att göra det rätta och sätta sig själv i andra hand. Om vi ville det alltså. På sätt och vis hade spelet vad filmerna saknade. Karaktärerna var mångsidigare, droiderna bjöd på både mystik och djup, knorren i storyn var likvärdig den i Episode V, universumet kändes fullkomligt oändligt och vi fick besöka nästan varje avkrok. Sedan hände något. Efter en bra – men knappast mästerlig – uppföljare som inte direkt gjorde kommersiell succé blev det tyst ifrån Bioware om Knights of the Old Republic. Istället lanserades fantastiska Mass Effect följt av det minst lika superba Dragon Age och rollspelsgudarna hade plötsligt etablerat sig inom både science fiction och fantasy. Att vi någonsin mer skulle få uppleva känslan av enorm valfrihet med en ljussabel i handen var inte längre en självklarhet. Åren gick och rollspelaren inom mig förblev nöjd. Star Wars: Knights of the Old Republic sjönk in som en form av nostalgiskt minne medan Jade Empire , Mass Effect , Dragon Age: Origins , The Elder Scrolls IV: Oblivion , The Witcher 2: Assassins of Kings och Deus Ex: Human Revolution höll mig sysselsatt. Och så World of Warcraft förstås. När du fått ett eget rymdskepp kan du börja utforska galaxen och landa på vilken planet du vill. Dina fiender tar ingen hänsyn till att du är på låg level dock, så välj planet med omsorg. När ryktet sedan spred sig om att Bioware höll på att utveckla ett onlinerollspel med Star Wars-tema som dessutom skulle fungera som en direkt följetong till Knights of the Old Republic höll jag på att sätta i halsen, om jag nu åt något under tillfället. Att få reda på mer om Revan och Malak och dessutom uppleva hela Star Wars-universumet med mina vänner verkade alldeles för bra för att vara sant. Dessutom skulle det, initialt, vara totalt dumdristigt för onlinerollspelsnoviserna Bioware att utmana World of Warcraft när så många redan misslyckats med samma uppgift. När en cinematisk trailer (som bjöd på den smaskigaste ljussabel-duellen jag någonsin sett) bekräftade ryktena var det bara att konstatera: den gamla republiken var på väg tillbaka, och det med besked. Jag skruvade direkt upp förväntningarna till utomjordisk (höhö!) nivå men behöll en vettig skvätt skepticism. Bioware har trots allt, som sagt, inte utvecklat något onlinerollspel tidigare och att skapa en lika dynamisk och öppen värld som den i World of Warcraft när man måste hålla sig trogen till ett tema verkade… svårt. Det här är bara en av många filurer du kommer stöta på under ditt äventyr. Han både låter och ser ut precis som en gris. När jag nu, äntligen, får skapa min första karaktär i Star Wars: The Old Republic – en Jedi Knight – och tar några steg infinner sig inte den där känslan av att en hel värld ligger för mina fötter och när jag jämför med hur det kändes att skapa en dwarf hunter i World of Warcraft för första gången blir jag nästan besviken. Planeten Tython känns rentav stängd och ganska gammaldags i direkt jämförelse. Den besvikelsen varar i ungefär 20 minuter. Sen är jag alldeles för involverad i storyn för att tänka på något annat. En jedimästare, spelad av en vass röstskådespelare, berättar att mitt slutgiltiga prov inte kan ske just nu. De andra lärlingarna har utsatts för en attack och jag blir istället skickad att hjälpa till. Den utbildning jag redan fått genom åren bör vara mer än nog för att ge några primitiva fulingar på nöten, resonerar han. Jag håller med, och på sätt och vis är det talande för spelets huvudsakliga influens. Det är nämligen uppenbart att The Old Republic inte hade sett ut som det gör om det inte vore för World of Warcraft . Kontrollschemat är så inpräntat i ryggraden från första sekund att det blir som att lära sig en ny klass snarare än ett helt nytt spel. För långt mellan uppdragen? Tidspressad? Med svävaren hinner du. Samtidigt känns allt så fräscht. Grafiken är härligt serietidningsartad och dialogsystemet ger hela begreppet onlinerollspel ett rejält uppsving där det tidigare varit nästan löjligt primitivt gentemot valfri annan genre. Lägg därtill en fantastiskt involverande story och du har Star Wars: The Old Republic i ett nötskal. För jag bryr mig faktiskt på riktigt när min Jedi Knight, Woodpig, måste välja mellan att ansluta sig till, skona, eller döda min mästares före detta lärling som gått över till den mörka sidan men ändå har en bra poäng till varför han gjort det valet. Han påstår nämligen att jedi-ordern är gammaldags och att den måste ersättas med nytt blod. Något som han har belägg för vilket jag dessutom sett personligen under tidigare uppdrag. Jag måste hela tiden bolla med min egen moral och fundera över vart min synpunkt står någonstans. Vem vill jag ansluta mig till? Vill jag blint följa min medfödda jedi-etik eller vill jag forma universum efter mina egna synpunkter? Kommer jag att förlora den följeslagare jag tycker bäst om ifall jag gör på det ena eller det andra sättet? Bakom varje hörn döljer sig något nytt, häpnadsväckande, att betrakta. Precis som sig bör i Star Wars. När vi dessutom är flera i gruppen blir konversationerna ännu mer intressanta. Precis som i verkliga livet tycker vi alla olika och när det Mass Effect-liknande dialogsystemet genererar våra sammanlagda svar är det inte alltid säkert att min åsikt gjort någon större skillnad. Det blir alltså viktigt att välja sina allierade med omsorg istället för att stirra sig blind på vem som har bäst utrustning. När Woodpig fortsätter sin resa genom Tython, röjer upp och far vidare i livet blir det plötsligt uppenbart hur enormt The Old Republic faktiskt är. Nästa hållplats, Coruscant, visar sig vara ett betydligt större tillhåll och jag går plötsligt vilse bland alla gränder, palats, tränare, försäljare, uppdragsgivare och valmöjligheter. För att få någon sorts ståndpunkt i vimlet väljer jag direkt att fokusera på utvecklingen av min egen karaktär, snarare än alla som vill ha en jedis hjälp i svåra tider. Här måste jag göra mitt första riktigt allvarliga val i och med fördelningen i klass-systemet. Vill jag vara en urstark jedi guardian och motstå skada i alla väder eller vill jag spela som ilsnabb, överjävlig, jedi sentinel med dubbla ljussablar och fokusera på att dela ut skada snarare än att ta emot den? När allt annat sviker: bruka våld. Istället för att fundera allt för mycket på saken tar jag vara på Kenobis lärdomar, följer mina naturliga instinkter, och ber tränaren att lära mig hur man blir en fullfjädrad sentinel. Visionen om att bära på två ljussablar och dessutom ta mig igenom fiendevågor snabbare väger över för min del och när jag hastigt och lustigt blir belönad med en extra ljussabel känns det inte annat än rätt.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. Star Wars The Clone Wars: Republic Heroes (Gamereactor)
2. Star Wars: Knights of the Old Republic (Gamereactor)
3. Star Wars The Clone Wars: Republic Heroes (Gameplayer)
4. Star Wars: The Clone Wars – Republic Heroes (FZ)
5. Star Wars: Republic Commando (Pulse)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.