”Kriget mellan Smackdown och Raw har ebbat ut den senaste tiden. WWE-brottarna glider mellan förbunden som tappat lite av sina syften, och därför tyckte Yuke’s att det var dags att renovera det gamla Smackdown vs Raw-konceptet och göra om det från grunden. Vilket man också har gjort, åtminstone delvis med hjälp av den nya grafikmotorn Predator Engine. Tanken är att dels förbättra det grafiska, men även få möjligheten att komma närmare hur wrestlingen faktiskt är. Och visst, nu möts jag av en betydligt bättre presentation och en rappare känsla som bättre speglar hur …”

Taggar: handla dataspel, köp dataspel, spelrecensioner, spel. Kriget mellan Smackdown och Raw har ebbat ut den senaste tiden. WWE-brottarna glider mellan förbunden som tappat lite av sina syften, och därför tyckte Yuke’s att det var dags att renovera det gamla Smackdown vs Raw-konceptet och göra om det från grunden. Vilket man också har gjort, åtminstone delvis med hjälp av den nya grafikmotorn Predator Engine. Tanken är att dels förbättra det grafiska, men även få möjligheten att komma närmare hur wrestlingen faktiskt är. Och visst, nu möts jag av en betydligt bättre presentation och en rappare känsla som bättre speglar hur wrestlingen ser ut idag med fler snabba, mindre brottare och färre steroidmonster. Redan när brottarna går mot ringen ser man att de förbättrats, även om de fortfarande känns oacceptabelt dåligt animerade. Nåja, det mest intressanta är såklart spelbarheten. Den största skillnaden I WWE 12 gentemot föregångarna ligger i spelkontrollen som är helt omgjord. Nu kan man lättare alternera attacker och kontra grepp, vilket leder till sömlösa och smidiga combos där man kan greppa, tar sig ur, rulla runt, klappa käft och sedan avsluta med ett svårare kast. Det största hemligheten bakom detta är att Yuke’s valt att överge systemet där man brottades med båda analogspakarna. Ljudet är som vanligt platt och livlöst och innehåller märkligheter som att Michael Cole kommenterar sin egen match när man spelar som honom. Plötsligt har istället knapparna tagits till nåder igen, vilket åtminstone i min värld är ett lyft i ett fightingspel. Andra nyheter är att mattbrottningen nu fått ett minispel Yuke’s kallar Breaking Point- Där gäller det för en själv att via knapptryckningar försöka att sätta tryck på sin motståndare som förhoppningsvis missar sina knapptryckningar och kastar in handduken, alternativt tar sig ur eller kravlar mot repen för en rope break. Ett system som visserligen fungerar hyfsat, men som ändå känns som att ta bort kontrollen från wrestlarna. Det kunde lika gärna vara Mario Party 9 jag spelar men med wrestlare som gör saken i bakgrunden på skärmen. En minispelslösning kan vara okej, men då måste det kännas mer som brottning för att jag ska bli helt imponerad. Det går även utmärkt att systematiskt arbeta in stryk mot en viss kroppsdel, vilket borde ha varit en självklarhet för länge sedan eftersom det är så wrestlingen oftast fungerar. Det här är en klockren grej som absolut hamnar på spelets pluskonto och tillför en väldans massa taktik som saknades tidigare. När jag som Undertaker lyckas göra John Cenas båda armar halvt obrukbara och därefter kan hämnas för åratal av hans genomgående usla matcher har jag faktiskt riktigt kul. Road to Wrestlemania är tillbaka igen, om än lätt omstuvat. Nu satsar man på färre men mer genomarbetare storylines.

Relaterade recensioner från andra spelsajter:

1. WWE 12 (Loading)

Bli först med det senaste! Här hittar du information om hur du kan göra för att prenumerera på nya spelrecensioner.